Regeringen borde ägna sig åt sin kärlek
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-01-05
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Tystnaden. Den totala, universella tystnaden sveper in mig i sitt mjuka täcke. Hunden Fanny löper som en ljudlös, varglik skugga bland träden och snön suger in trampet av hästens hovar. Det är så kallt att ögonen tåras, jag andas försiktigt. Runt hästens näsborrar står ett flor av rimfrost.
Sex mil från stressens och kommersens Stockholm, bara en mil från nyårsraketerna i vår nyfödda hemkommun Knivsta härskar tystnadens rike. På sommaren fullt av kvitter och surr men nu, i den 20-gradiga kylan, absolut tyst. Jag håller in i skogskanten ovanför åkrarna som breder ut sig, vilande i duvblått. Klockan är tre, det är blå timmen, året har just vänt och ligger oskrivet framför oss. Det känns som en möjlighet.
Tystnad är en bristvara i vårt samhälle. Ständigt drivs vi av stadens larm och buller, motordån, musikterror, ventilationssurr. Tinnitus är en folksjukdom, stressen en farsot, ohälsan en nationell härdsmälta. Arbetslivsminister Hans Karlsson borde fundera på tystnadens roll i kampen mot ohälsan.
Mitt i julfriden bekymrade sig kungen i sitt tal till folket över ohälsan. Han sökte inpränta optimism om framtidens möjligheter och manade till aktivitet: ”Det gäller att ha kraft att ta tag i sitt eget liv. Det kommer inga stekta sparvar flygande om du inte själv bemödar dig”, sa kungen.
Förundrad noterade jag uppståndelsen kring detta lätt klichéartade konstaterande. Kungen ska inte mästra folket, han som får just stekta sparvar gratis. Ett uttryck för överklassens arrogans. Underklassen ska slita och göra rätt för sig, inte kräva rättvisa och jämlikhet, utropades det på ledarsidor och i insändarspalter. Argast var man i den socialdemokratiska pressen.
Ilskan är knappast ett uttryck för det växande kravet på republik. (Nästan hälften av riksdagens folkvalda vill införa republik, läser jag i Svenska Dagbladet. Men folket vill ha kungen och Victoria kvar, 62 procent.)
Kanske är ilskan ett uttryck för att vi snart inte längre får ställa krav på varandra. Var och en sin egen morals smed?
På den socialdemokratiska partikongressen 1981 var Olof Palme föredragande i barn- och ungdomsfrågorna. Han höll ett minnesrikt anförande som brukar kallas ”moraltalet”. Då sa han bland annat:
”Det finns en gammal regel inom arbetarrörelsen som säger att var och en som kan ska göra rätt för sig, i arbetet och på andra områden. Detta utan att vi ett ögonblick kritiserar dem som inte har möjlighet därtill ? Men ingen tror att det är någon högre makt som ger oss den sociala tryggheten ? Ska alla reformer vi beslutat om betalas måste var och en göra en personlig insats. Tro inte att du har gjort ditt när du har betalat din skatt ? Det finns också en rättvisans moral, att de friska och starka ska ta ansvar för de missgynnade ? Det handlar om samhällssolidaritet som personlig drivkraft.”
Jag tror inte Olof Palme hade blivit särskilt upprörd över kungens tal. Att ta eget ansvar, att se möjligheterna och dela dem solidariskt var ett ständigt tema hos Palme.
Just nu härskar snarare missmodets tyranni än möjligheternas optimism i världen. Pessimisterna har högkonjunktur. Jag läser ekonomernas, politikernas, företagsledarnas och analytikernas profetior. Osäkerhet, säger de med en mun. Alla väntar. Väntar på kriget. På katastrofen. Eller på bättre tider, efter kriget. Väntar på konjunkturuppgången.
Så gör också statsminister Göran Persson. På nyårsdagen berättade han att kriget i Irak, en sämre ekonomi som gör att arbetslösheten åter skjuter i höjden, är det som håller honom vaken om natten. Samtidigt påstod han att han har ett roligt jobb, får syssla med det han älskar, politik och samhällsutveckling.
Regeringen har suttit i över 100 dagar, en period präglad av affärer, skandaler, valfusk och problem. Och väntan. Vad är det som är så kul med det? Regeringen Persson borde ägna sig åt sin kärlek: politik och samhällsutveckling. Se möjligheterna, ta fram idéerna, de offensiva förslagen, investera, gå till beslut. Vänta inte på bättre tider. Klaga inte på konjunkturen. Gör något åt den.