Våldets vinnare
För terrorister och extremister är freden inget mål, i alla fall inte utan fullständig seger. I strävan efter renhet är varje kompromiss förräderi. Våldet blir ett sätt att hålla konflikten och hatet levande, också om det enda det åstadkommer är lidande.
I tisdags kväll slog terroristerna åter till i västra Jerusalem. Ännu ett självmordsattentat, ännu en bussexplosion och 20 döda. Minst fyra av dem var barn.
Bombattentatet kommer att skada försöken att åstadkomma fred i Mellanöstern. Därmed skadar den också den palestinska saken, eller ”det högre nationella intresset för det palestinska folket” som en talesman för den palestinska premiärministern Mahmoud Abbas uttryckte det.
Den palestinska myndigheten beslutade snabbt att avbryta dialogen med de militanta islamistiska grupperna.
Attentatet kommer också att skada det lilla hopp som den spirande fredsprocessen och den relativa vapenvilan från de militanta palestinierna kan ha väckt bland människor på båda sidor i konflikten. För Israels befolkning är bomben ännu en påminnelse om att terrorn inte på något sätt är besegrad.
Trots den israeliska militärmaktens nattliga räder, riktade avrättningar och sprängda vapenverkstäder finns vreden och desperationen kvar. Den ”terrorns infrastruktur” som den israeliska regeringen brukar göra ansvarig för våldet låter sig inte besegras. Tvärtom tycks den växa sig allt starkare i takt med desperationen.
För palestinierna, svårt plågade under ockupationsmaktens godtycke, innebär bombdådet att hoppet om en rimlig vardag blir än mer avlägset. Som vanligt är det vanliga människor som betalar när förhandlingarna misslyckas.
Israels regering reagerade omedelbart genom att ställa in alla samtal om ett fortsatt tillbakadragande från städerna Jeriko och Qalqiliyya på Västbanken. Dessutom har den israeliska armén stängt av de palestinska områdena. Den israeliska ockupationsmakten stärker sitt grepp ytterligare. Frustrationen bland palestinier ökar.
Attentatet i Jerusalem skadar både israeliska och palestinska intressen, men det betyder inte att det saknas vinnare när våldet trappas upp.
Islamiska jihad och Hamas tävlade om att ta på sig ansvaret för bombdådet. Resultatet, en hårdare israelisk repression, kommer ytterligare att urholka den palestinska myndighetens auktoritet. För islamisterna, liksom för de militanta delarna inom Arafats egen Fatha-rörelse, är det utmärkta nyheter.
För hökarna i den israeliska politiken betyder terrorattentatet ännu ett argument för att försöka slå ner allt palestinskt motstånd med ännu mera våld. Medlemmar av regeringen har redan anklagat den palestinske presidenten för attentatet och föreslagit att Arafats högkvarter och ”alla som finns där” ska utplånas.
Det är inte nya åsikter. Utan internationellt tryck skulle den israeliska regeringen knappast ha gått med på någon fredsprocess alls. Nu kan repressionen mot vanliga palestinier åter skärpas, utan att världen kommer att protestera.
Våldet tycks åter vara på väg att segra i Mellanöstern. För vilken gång i ordningen?