Skambud som gör alla fattigare

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-01-16

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

I folkomröstningskampanjen om EMU gav alla samma bild: lönebildningen var inte längre ett problem. Det hävdade Göran Persson som gjort just lönebildningen till ett av villkoren för EMU-medlemskap, och det tyckte fack och arbetsgivare inom industrin.

Ett resultat av lika delar beslutsamhet i kampanjarbetet och stolthet över den förhandlingsordning man skapat.

Föreställningen att svenska avtalsrörelser blivit hårda men civiliserade tillställningar hade också fog för sig. Inte minst sedan Industriavtalet från 1997 har den ömsesidiga viljan att försvara svensk industris konkurrenskraft fått överskugga mer ideologiska mål.

Nu tycks v i dock förpassade tillbaka till ruta ett. När arbetsgivarna i Teknikföretagen i början av veckan lämnade sitt bud inför 2004 års avtalsrörelse blåser plötsligt åter 1990-talets vindar. Budet är en provokation, och inte bara därför att det i praktiken inte innebär några löneökningar alls.

De fackliga organisationerna inom industrin har varit överens. LO-förbunden, bland annat Metall och Industrifacket, samt tjänstemännen i SIF och civilingenjörerna i CF, har enats om centrala krav och individuellt garanterade löneökningar. Arbetsgivarna vill göra precis tvärt om.

Teknikföretagen vill att allt i princip ska göras upp ute på företagen. Avtalsförslaget innehåller endast en sista livlina. Om det inte blir en lokal uppgörelse inträder en så kallad stupstock. Arbetsgivarna vill dessutom ha större makt över arbetstiden.

I praktiken är det ett nollbud. De principiella konsekvenserna för dock ännu längre.

Förslaget gör det nämligen också möjligt att sluta avtal om lönesänkningar. Utan ett centralt avtal har det lokala facket mycket lite att sätta emot. Facket på varje företag kommer att ställas inför en utpressningssituation där lönekrav ska balanseras mot hot om uppsägningar.

Svensk fackföreningsrörelse har aldrig motsatt sig lönsamhet. Tvärtom. Med lönsamheten som mål har facket varit med och drivit på både strukturomvandling och produktivitetsutveckling.

När jag träffar fackliga företrädare som protesterat mot nedläggningsbeslut, till exempel i Degerfors eller Gislaved, ifrågasätter de inte kraven på avkastning. De fackliga företrädarna låter förvånansvärt ofta som industrianalytiker. Protesterna har gällt industriellt kunnande som ödelagts trots att anläggningarna givit vinst.

Den princip Teknikföretagarna nu föreslår skulle betyda något helt annat, nämligen att de anställda på det enskilda företaget skulle ensamma tvingas ta ansvaret. Effekten skulle inte bara bli större lönespridning, utan dessutom en långsammare utveckling av svenskt näringsliv. Långsiktigt gör det alla fattigare.

Tydligen är det ett pris arbetsgivarna är redo att betala för att ännu en gång ta upp den ideologiska kampen om de centrala avtalen.

Finns det någon som i dag vågar påstå att ”lönebildningen är på plats”?

Ingvar Persson

Följ ämnen i artikeln