Ulfs klimatmöte liknar en saudisk flygplats
Jag läser på plakatet ”Lobbyister 148. Unga: 0”
Jag går förbi tältet med klimataktivister. Klockan är 09.25 vid konferenshotellet Marriott Courtyard på Kungsholmen i Stockholm. Iris Viljanens sång om blommor strömmar ur en högtalare. Här ska Tidö-regeringens klimatkonferens gå av stapeln.
Vill man återskapa känslan från en Saudisk flygplats har man valt rätt plats. Tre unga klimataktivister har satt sig på asfalten med ett plakat med texten ”Lobbyister 148. Unga: 0”
Det brakar till i polisens blåvita avspärrningsband när två aktivister från Extinction Rebellion bärs ut. En biltuta ljuder ihållande. Det är en perfekt, oroväckande varm sommardag.
När jag kommit in i hotellet är det elitens svala luft som baddar mig medan tystnaden sluter sig bakom mig i luftslussen. Biltutan når inte hit in. Inte heller aktivisterna eller deras krav.
Statsminister Ulf Kristersson tar tre stålmanssteg i konstlad slowmotion upp på scenen. Han håller som vanligt ett bra formulerat tal. Han har något mänskligt över sig som jag kommer på att jag gillar. Problemet är att han pratar så mycket strunt. Att budskapet om att Sverige är på rätt väg klimatmässigt, att andra länder ser på Sverige med ”beundran och respekt”, stämmer inte. Längre. Det är en likvaka vi bevistar.
Likvakan över Sveriges tätposition som klimatnation. Det är slut på det nu. Nästan allt som Ulf Kristersson slår sig för bröstet för har gett Sverige ett bra utgångsläge i klimatarbetet och en omställningsindustri i världsklass har levererats av tidigare oftast rödgröna regeringar.
I en panel pratar nationalekonomen John Hassler om att Sverige borde skrota sina egna nationella klimatmål, även om många är övertygade att det är dessa långtgående klimatmål som gjort Sverige världsledande.
Nu blir Hassler en kugge i argumentfabriken för att hjälpa regeringen att sänka våra klimatambitioner.
Tidöregeringen satsar hårt på att få ett steg bakåt att betraktas som ett steg framåt. Romina Pourmokhtari (L) har regeringens mest otacksamma jobb. Att få klimatförnekarna i SD med på vagnen.
Regeringskonferensen handlar om en enda sak. Att få SD:s klimattalesperson Martin Kinnunen att acceptera den klimatpolitik regeringen anser sig tvungen att föra. Allt är en lång argumentation mot honom. Statsråden ler men mellan raderna, hyllningskörerna av det svenska EU-ordförandeskapet, grinar oron att SD ska slå bakut och förstöra allt.
Ulf Kristersson säger själv att det finns två klimathjältar: EU och näringslivet. Tydligare kan inte en statsminister erkänna att han abdikerat. Kanske är de värsta klimatförnekarna de som vet att vi borde göra mer, vad vi borde göra men säger att allt är lugnt.
Så att de själva kan få ha kvar sin regering.