Stor lättnad bland vänsterombuden

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Segerintervjuerna var redan publicerade, bilderna tagna. Redan på torsdagen kunde passerande stockholmare se Lars Ohly posera för pressfotograferna med en fotboll och sin bästa Djurgårds-tröja.

När kongressen i går nådde fram till punkten ordförandeval var saken sedan länge klar. Omröstningen blev en formalitet. Vänsterpartiets nye ordförande heter Lars Ohly. En kommunist, det är i alla fall det begrepp han själv väljer. Utanför partiet har just det framställts som det stora skiftet för vänsterpartiet.

I Folkets hus är Ohlys kommunism knappast kontroversiell.

– Du får stå ut med superlativen, sa valberedningens Inger Gemicioglou.

– Jag känner mig livrädd, sa Lars Ohly.

Han talade om att bli jämförd med tidigare vänsterledare.

Den överväldigande majoriteten innebär inte att det är slut på konflikterna inom vänsterpartiet, det insåg Ohly själv. Precis som Ulla Hoffmann varnade han för låtsad enighet.

– Jag kommer aldrig att bli en partiledare som pekar med hela handen, sa Ohly.

Det kan uppfattas som ett hot eller ett löfte. Lättnaden bland ombuden över att perioden med ett vikarierande partiledarskap nu är över går inte att ta miste på. Det blir Lars Ohlys uppdrag att förvalta det inflytande partiet byggt upp.

– Nu har vi jobb att göra, sa Ohly till kongressen.

Roligast på partikongresser är annars kulturinslagen. Det finns knappast ett bättre tillfälle att blicka rakt in i ett partis innersta. Kulturinslagen på en partikongress är en spegling av vad partiet är och vad det vill vara.

På en folkpartikongress möts man av stillsam jazz, på en centerstämma av folkmusik. En socialdemokratisk kongressöppning är en hårdregisserad och oftast professionell föreställning.

Och en vänsterkongress...

Ja, när kongressen inleddes i torsdags fanns Cirkus Cirkör först på scenen. Nycirkus, kvalificerat utan ett uns av finkultur. Smak, men inte snobbigt.

Sedan kom kören. Svarta polotröjor, röda fanor. Sånger av Mikael Wiehe och Wolf Biermann. Gruppen kallar sig ”Trots allt”. Det är mycket 1970-tal och ganska bra.

Kanske är det vänsterpartiets själ jag ser. Smak för modern men inte alltför smal kultur och en vilja att vårda arvet från det som betraktades som arbetarkultur för 30 år sedan. Mogen radikalism och stabil medelklass.

Lars Ohly tar över ett parti som håller klasskampen högt, men där TCO-ledaren Sture Nordh i sitt tal till den förra kongressen fick undervisa om fackets grunder. Han tar över ett parti som talar om internationalism, men snarare menar de Spanien-frivilligas kamp än dagens Europa-fackliga samarbete.

Vänsterpartiet är hemtamt på ett Södermalm alltmer dominerat av svindyra bostadsrätter och frilansande skribenter och kulturarbetare, men talar som om de rörde sig i Per Anders Fogelströms miljöer.

Kommunismen kommer knappast att bli Lars Ohlys problem som vänsterledare. Det blir svårare att få partiet att svälja Djurgårds-tröjan.

Ingvar Persson