Det behövs politik, inte en säljstrategi
”En opinion segrar över en annan, icke emedan den är förnuftigare, riktigare, mera välgrundad utan emedan den propageras på ett skickligare och effektivare sätt”, skrev folkbildaren och rektorn vid Brunnsviks folkhögskola Alf Ahlberg kritiskt i Tankelivets frigörelse 1938.
Aftonbladet har avslöjat socialdemokraternas strategi för att vinna valet. I ett dokument redogör partiledningen för hur socialdemokraterna respektive alliansen ska beskrivas i nästa valrörelse.
Regeringen ska framställas som hjärtlös och ska konsekvent benämnas som ”den moderatledda regeringen”. Förra valrörelsens modeord ”utanförskap” vill socialdemokraterna ersätta med ett ”ovanförskap”, där moderaterna är överhetens parti.
Socialdemokraterna vill däremot själva uppfattas som lyssnande och ödmjuka.
– Vi måste prata på ett sätt så att vårt budskap går fram, förklarar partisekreterare Marita Ulvskog för Aftonbladet.
”Det har varit för mycket hjärna och för lite hjärta”, tillägger hon.
Att den teknokratiska hållningen till politiken tonas ned är vällovligt. Politik har med värderingar att göra och värdesamtalet måste gå före detaljdiskussioner om procentsatser och skatteskalor.
Ändå inger socialdemokraternas strategidokument oro. Det liknar en försäljarmanual. Det handlar om hur säljarbetet ska gå till, inte om vad som ska säljas. Partiet tycks ses som ett varumärke som ska fyllas med känslor och attityder. Socialdemokratin ska uppfattas som ett lyssnande, ödmjukt parti som förordar både framgång och rättvisa.
”Vi måste prata på ett sätt så att vårt budskap går fram”, menar Ulvskog.
Vad är budskapet, undrar nog de flesta. Hur vore det om man ägnade sig åt det politiska innehållet?
Kom och köp konserverad gröt. Allting går att sälja med mördande reklam, sjöng proggrörelsen på 1970-talet. Konsumismens kultur har i dag trängt långt in i partikanslierna. Det är inte bara ett socialdemokratiskt fenomen. Det är dock extra sorgligt att se det stora folkrörelsepartiet omvandlas till en lekplats för varumärkeskonsulter och PR-gurus. I synnerhet som den egna folkbildningstraditionen är betydligt mer långsiktigt hållbar.
Arbetarrörelsens Nils Karleby skrev i novellen ”Vägen” om en yngling som gick ut i strid för ett samhällsideal. Efter ett stycke på vägen fick han se ett upprop: tänk först, handla sedan. Han förstod inte innebörden i dessa ord. Han var inte tränad att tänka själv.
I början fick ynglingen med sig folket i sin propaganda men efter ett tag började de undra hur det där nya samhället som han kämpade för egentligen skulle se ut. De vill inte bara höra att det rådande var dåligt utan hur samhället skulle kunna göras bättre.
Ynglingen tvingades så att tänka själv och började tillsammans med andra studera och samtala om det nya samhället. Var och en bildade sig på så sätt en personligt grundad uppfattning och så drog de ut till strid.
”De vapen stridsmännen nu hade skaffat sig, kunskapens, vetandets vapen voro icke av det förra våldsamt slående och ögonblickligen samlande slaget, men i gengäld voro de mera hållbara och slöades icke så lätt.”
Folket kom, om än långsammare. Men var och en som kom blev delaktig i verklighetsanalysen och stannade kvar tills segern var vunnen.
”Ty de voro övertygade av skäl, icke av fraser”, skrev Karleby.
Dagens politiker har en del att lära av de gamla folkbildningshjältarna.