Partipiska har ingen dött av
Miljöpartiet är ett parti som har för vana att leva upp till folks fördomar. De har alltid gjort en poäng av sina rötter, att de inte är ett parti som andra.
Inför partiets kongress i Karlstad beskrev Aftonbladets ledarsida skillnaden i partikultur mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet som en nordkoreansk danstrupp mot en loppcirkus.
Vi hade fel.
Kan inte köra sitt eget race
I tisdags fick Carl Schlyter och Valter Mutt sparken som talespersoner eftersom de vägrade följa partilinjen om värdlandsavtalet med Nato.
Det kanske låter hjärtlöst men det är faktiskt ganska självklart att man inte kan vara talesperson för sitt parti om man talar för en annan politik är den man kommit överens om.
Riksdagsledamöter har visserligen ett personligt mandat men överst på valsedeln står partiets namn, inte personens. Svenska väljare verkar dessutom gilla att rösta på partier, bara var fjärde valde att personrösta i förra valet. Av 59 586 MP-väljare i Stockholms län fick Carl Schlyter bara 495 personröster.
Annan tradition än USA
Den svenska parlamentariska modellen bygger på att vi väljer partier som sedan fattar beslut genom kongresser, styrelser och partigrupper i olika frågor. Väljarna förväntar sig att ledamöterna i riksdagen eller kommunfullmäktige röstar med sin grupp och respekterar demokratiskt fattade beslut.
Många liberaler har ett annat demokratiskt ideal mer likt det amerikanska, där alla politiker är personvalda. Men så ser inte våra demokratiska traditioner ut. Bara att vi kallar någon som lämnar sitt parti för ”politisk vilde” säger en hel del om den svenska synen på våra förtroendevalda.
Med det sagt är utrensningarna av Carl Schlyter och Valter Mutt en rejäl förändring av Miljöpartiets partikultur. Om Gustav Fridolin och Isabella Lövin tagit i för hårt eller inte återstår att se.
Disciplin är nödvändigt
Kanske börjar ett nytt grönt parti ta form efter Kaplanskandalen och partikongressen. Både bostadsminister Peter Eriksson och nyvalda partisekreteraren Amanda Lind har sin bakgrund i kommunpolitiken och vet värdet av en rejäl partipiska.
Det är även en naturlig process att ett regeringsparti lär sig att regera. Ur kaos föds förr eller senare ordning.
Självklart tycker inte de 113 ledamöterna i den socialdemokratiska riksdagsgruppen lika i alla frågor, men partiet hade inte varit statsbärande under större delen av 1900-talet om folk gjorde som de ville.
Plakat kan alla skriva men partidisciplin krävs om man på riktigt vill förändra människors vardag.