Lärare är inte alltid de kloka

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

De är konsekventa, folkpartisterna. Buset ska hängas ut. Nyanlända flyktingar eller stökiga elever, det är sak samma. ”Att ställa krav är att bry sig”, är folkpartiets envisa melodi. Socialliberalismens mer komplexa människosyn är ett minne blott.

Skoltalesmannen Jan Björklund presenterar nio punkter för mer ordning och reda i skolan. Det är dags för sanktionsstegar, obligatoriska föräldrasamtal, skriftliga varningar och ordningsomdöme i terminsbetyget. Folkpartiet tänker sig att skolan ska bedöma ”samarbetsförmåga, social kompetens och det som tidigare betygsattes som uppförande”.

Allt är elevernas fel

Storebrorsmentaliteten står i full blom. Folkpartiet förutsätter att läraren alltid har rätt och eleven alltid fel, att det ständigt är de unga som missköter sig. Språkbruket i rapporten förstärker den känslan. Det talas oavbrutet om elever som stör, bråkar och provocerar.

Skolan ska självklart ta itu med mobbning och stök. Att elever kränker varandra är skolans största problem. Arbetsron uteblir och barn skadas för livet av sin skolgång. Självkänslan försvinner innan den ens har hunnit forma sig. Ett vidrigt exempel är pojken som i onsdags mulades med hundbajs av två äldre elever.

Stämplade som hopplösa

Folkpartiet vill att mobbade elever ska kunna få skadestånd av sin kommun om skolan har struntat i att hjälpa dem. Det är rimligt. Ansvaret för att lösa mobbning måste klart och tydligt ligga på vuxenvärlden.

Men beslagtagna mobiltelefoner och betyg i ordning och uppförande innebär inte med automatik att mobbning upphör. För att kunna stoppa kränkningarna måste skolans vuxna förstå att mobbning ofta är en grupprocess. Vissa elever mobbar, andra blir mobbade och den stora massan står och tittar på utan att våga säga ett knyst. Hela klassen mår dåligt.

Lämnar eleverna vind för våg

En skola som då tänker att allt löser sig om man skickar med den värsta mobbaren en skriftlig varning hem har inte förstått någonting. Lärare som tror att det räcker med disciplinära åtgärder under lektionstid lockas att lämna eleverna vind för våg under rasterna. Skolans bristande tilltro till sina elever gör att eleverna struntar i att respektera varandra: de är ju redan stämplade som hopplösa bråkstakar.

Folkpartiet lever på enkla lösningar. Men verkligheten är inte enkel. Barn är inte alltid de busiga och vuxna är inte alltid de kloka. Det händer att lärare agerar plågoandar, att de både blundar för och deltar i mobbning.

Politiker som utser elever till busiga glin skapar kanske ytlig, knäpptyst ordning i klassrummet. Men de skapar inte den djupare trygga arbetsro som bygger på ömsesidig respekt mellan barn och vuxna.

ÅP