Partierna krisar – inte engagemanget
Det är högkonjunktur för engagemang.
Det är inte så konstigt. Vi lever i en tid av ökade klyftor och relativt knappa resurser. Då ökar konfliktytorna, och behovet att säga ifrån.
Dessutom finns i dag helt andra former för politiskt engagemang än för bara några år sedan. Det är lätt att skratta åt soffaktivister som slödelar förnumstigheter på Facebook. Men de riktiga proteststormarna organiseras i dag via sociala medier – här hemma så väl som i Egypten, Brasilien och Spanien.
Samtidigt, och paradoxalt nog, befinner sig de största etablerade partierna i kris. De har sjunkande medlemsantal och svårt att locka unga.
Moderaterna är ett centraltstyrt PR-maskineri. Socialdemokraterna kallar sig fortfarande gärna för en folkrörelse, men är en åldrande, allt mer sluten organisation.
I sina bästa stunder har partierna lyssnat och lärt av påtryckargrupper, aktivister och nya folkrörelser. Socialdemokraterna har påverkats av miljörörelsen, kvinnorörelsen, fredsrörelsen, och nej-till-kärnkraftsrörelsen, för att bara ta några exempel. Inte nödvändigtvis för att man velat. Men för att man har upplevt att det varit en överlevnadsfråga för att fortsätta vara ett stort parti, hyggligt i takt med tiden.
Så är det inte i dag.
I sommar har vi på ledarredaktionen besökt några nya folkrörelser som verkar helt utanför partipolitiken – trots att en del av dem egentligen skulle kunna höra hemma där. Vi har besökt Ojnareskogen, där miljöaktivister förra sommaren ställde sig i vägen för skogsmaskiner som skulle röja för kalkbrytning. Vi har pratat med Rättviseförmedlingen, och med förortsaktivisterna i organisationerna Megafonen och Pantrarna.
Den här veckan börjar vi dock i en helt annan ände – i nätverket ”Apotek för alla”.
Välkommen till fem lördagar med de nya folkrörelserna.