Det växte för vanligt folk

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Folkhem i förvandling

Biblioteket i Högdalen är nyrenoverat, ljust och vackert. Här finns en hylla för Stockholmslitteratur, men knappast något om förortens egen utveckling.

– Den historien återstår att skriva, säger bibliotekarien när jag frågar.

Om jag varit i Nora eller Ludvika skulle det kommunala biblioteket innehållit en hel avdelning för lokalhistoria, övervakad av hembygdsföreningen.

Här, där jag bor sedan tre år och Duetten står parkerad, är det dock en historia som ännu inte skrivits ner. Kanske historien om vad det blev av folkhemmet? Gatan heter till och med Önskehemsgatan.

Många har en bestämd bild av Stockholm. Den innehåller Rosenbad och Riksdagen, Gamla stan och Skansen, dessutom de exklusiva kvarteren på Östermalm.

Kanske rymmer bilden också förorter som Rinkeby eller Alby, utsedda till exempel på segregation.

Stockholm är maktfullkomlighet och förortssvenska, stadsjeepar och parabolantenner. Extremer, långt från vardagen.

En avlägsen bild i Högdalens centrum. Om det inte var för den blå T-baneskylten skulle det kunna vara var som helst i Sverige.

Stadsplanen beslutades 1953. Precis som i Vällingby på andra sidan staden skulle här byggas en ABC-stadsdel. En förort som hade arbete, boende och centrum på bekvämt avstånd. En stad i staden, det nya Sverige.

– Det fanns barn överallt, säger Wanja Lundby Wedin.

Hon är en av dem som räknar Högdalen som sin hembygd. Tunnelbaneresan från Stockholms centrum är fylld av minnen. Familjen flyttade hit i december 1962.

Trångboddheten tvingade fram det stora steget att köpa en HSB-lägenhet.

– Man gjorde inte så, men det fanns inga hyreslägenheter.

Det skulle kunna vara en beskrivning dagens bostadsmarknad i Stockholm.

Vi träffas för att prata om de 40 år som gått sedan hon började fjärde klass i en barack på skolgården. En äldre dam tar tag i LO-ordföranden och pekar på bilen.

– När de där bilarna fanns var det något med Sverige. Nu har det bara gått utför, säger hon.

En reaktion jag ofta mött när jag varit ute med duetten. Jag frågar Wanja Lundby Wedin om folkhemsnostalgin när vi efteråt sätter oss på Engelbreckts konditori.

– Jag tror man såg att det växte för vanligt folk. Kvinnorna kom ut i arbete, det fanns jobb, man kunde byta bostad till något större, det byggdes badhus, säger Wanja Lundby Wedin.

Badhuset i Högdalen invigdes i augusti 1971. Det är just renoverat.

– När barnbidraget kom upplevde man det som en fest. Vi fick åka in till stan och ”ekipera” oss. Jag tror mamma upplevde barnbidraget som en gåva, säger hon.

Ett slags förtroende för samhällsutvecklingen och för politiken. Ett förtroende som kanske gått förlorat. Deltagandet i det senaste valet till EU-parlamentet var lika lågt som i resten av landet.

– I någon mening tog arbetarklassen större utrymme i det offentliga rummet, säger Lundby Wedin som själv började sitt arbetsliv 1969 på Högdalens sjukhem. Då hette LO:s ordförande Arne Geijer.

– Jag kom inte in på gymnasiet, men det var inget speciellt med det. Ingen i familjen hade tagit studenten.

Det nostalgiska ljus som vilar över 1960-talets Sverige ljuger. Det var ett klassamhälle, i många avseenden tydligare än dagens.

Ändå menar hon att samhället på ett sätt kan vara än mer skiktat i dag, att det finns fler vars verklighet helt försvinner i beskrivningen av dagens Sverige. Då uppfattades arbetarklassen som en grupp dominerad av manliga yrkesarbetare, dessutom inhemska.

I dag är mönstret mer komplicerat. Det handlar om könsskillnader, och om etnisk diskriminering. Nödvändiga insikter enligt en LO-ordförande som redan när hon valdes förklarade att organisationen måste vara feministisk. Samtidigt varnar hon för att de traditionella socioekonomiska klyftorna, som ofta sammanfaller med klyftor mellan kön och etniska grupper, glöms bort.

– Vi talar inte längre om klasser. Risken är att vi inte ser att det handlar om sociala skillnader, säger Wanja Lundby Wedin.

Kanske är det just det som skapar den politiska håglösheten, och det nostalgiska skimret runt en gammal Volvo Duett.

Ingvar Persson