... och på andra året återuppstod skatten

Katrine Marçal

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

För två år sedan ansågs Tobinskatt vara den typ av idé som en konstigt stirrande person på en fest skulle kunna hålla en lång utläggning om (ifall du råkat hamna intryckt i ett hörn utan möjlighet att smita på annat sätt än genom att välta buffén och alltså var tvungen att lyssna). I dag vill Gordon Brown, Nicholas Sarkozy och Angela Merkel alla införa en Tobinskatt och USA:s förre riksbankschef Paul Volcker är positiv. Uppståndelse är inte bara ett koncept för påsken. Svåra ekonomiska kriser kan få förslag från politikens utkant att återuppstå som det vi kallar sunt förnuft.

Tobinskatten är en skatt på internationella finansiella transaktioner. Den amerikanske ekonomen James Tobin föreslog 1972 en skatt för att lägga band på kortsiktig spekulation i utländska valutor (och stabilisera valutavärdet). För tio år sedan dök en liknande idé upp igen, nu hos den globaliserings­kritiska vänstern. Här brydde man sig knappast om valuta­värden – däremot om att skatteintäkterna skulle kunna användas för fattigdoms­bekämpning.

Dags att betala notan

Nu är Tobin tillbaka igen. Skattebetalarna har räddat finanssektorn med miljarder och åter miljarder. Finanssektorn fortsätter att betala ut bonusar som om inget har hänt. Regeringar börjar tycka att det är dags för finanssektorn att faktiskt betala sin del av notan. Särskilt regeringar som måste hantera stora budget­underskott. I dag skulle en skatt på finansiella transaktioner dessutom vara tekniskt genom­förbar, men det är oklart hur mycket den skulle dra in.

Tobinskattens främsta förtjänst är inte att den skulle mjölka pengar ur finansbranschen. Snarast att den radikalt skulle krympa finansbranschen.

En skatt på runt 0,25 procent skulle inte hindra en seriös investerare som tänker långsiktigt från att köpa aktier i ett bra företag.

Däremot skulle den hindra den som köper och säljer samma aktie inom en eller två dagar, enbart för att göra vinst på tillfälliga kursförändringar. Den här typen av kasino­verksamhet skulle slås ut – samtidigt skulle skatten ha väldigt liten effekt på de finansiella transaktioner som är bra för samhället. Finanssektorn skulle krympa radikalt.

Wall Street lockar

Hedgefonder där man försöker komma på hur man ska kunna skicka en order en milli­sekund snabbare skapar inget av värde för ekonomin. Att tiden för en order minskar från 200 millisekunder till 190 ger absolut ingenting.

Samtidigt dammsuger finansbranschen samhället på intellektuellt kapital. 30 procent av de som tog examen från Harvards MBA program gick vidare till jobb på Wall Street. Det här är intelligenta hårt arbetande människor som ifall de inte lockats till finansbranschen av orimligt höga vinster och bonusar, hade kunnat bli entreprenörer eller företags­ledare som löste verkliga problem. I stället spelar de roulette.

Fyller inte sin funktion

Handel med aktier har tillkommit för att underlätta och reglera investeringar i företag som behöver externt kapital. Inget annat. Det är slående just hur finansmarknaderna inte fyllt sin funktion. De flesta investeringar i ny vetenskap kommer från stater (inte marknader) och stora företag hämtar oftast kapital till att uveckla nya produkter och teknologi internt. Inte från finansmarknaderna. Dessa har förvandlats till ett separat kasino. Pengarna sipprar inte ner till verkligheten, utan fortsätter att kopiera och spegla sig själva. Det är vadslagning om vadslagning om vadslagning och de senaste 18 månaderna har visat vilket korthus det var. Den finansiella fantasin är över och ett stort politisk utrymme öppnar sig på andra sidan. Tobinskattens återuppståndelse är bara ett av många symptom.

Det otänkbara blir inte bara tänkbart. Det blir plötsligt nödvändigt.