Inte bara pengar som höjer lärarnas status
Det blir ingen lärarstrejk. Parterna - de två lärarfacken och arbetsgivarna i SKL, kommunerna och landstingen - har kommit överens.
Lärarna får ett lönelyft på 4,2 procent i år. Nästa år får de en lönehöjning där industrimärket - i år 2,6 procent - är golv. Landets lärare får nu i snitt cirka 1 100 kronor mer i månaden.
– Läraravtalet ger lärarna mer än andra och det är ett första steg mot att höja läraryrkets attraktivitet, skriver Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén i ett pressmeddelande.
På sikt vill lärarna ha ytterligare 10 000 kronor i månaden för att komma i nivå med andra yrken med motsvarande utbildning. Ett krav som är ganska okontroversiellt. Alla, från höger till vänster, tycker att lärarna ska tjäna mer.
Men arbetsmarknaden fungerar ju inte så att man får som man vill om alla håller med en. Att förändra relativlönerna, förhållandet mellan löner, låter sig inte göras hur som helst. Det kräver, precis som arbetsgivarna i kommunerna redan påpekat, att andra accepterar att få mindre.
Bland LO-facken finns jämställdhetspotter och andra formler för att hantera sådant men på tjänstemannasidan, dit lärarna hör, finns ingen motsvarighet. Att det är ett problem har varit tydligt under avtalsrörelsen.
Nu finns det i alla fall ett fyraårigt löneavtal färdigt. Den stora skillnaden från arbetsgivarna i SKL:s första förslag, som lärarfacken sa nej till, är att avtalet kan sägas upp efter tre år - om facken inte upplever att SKL ger tillräckliga löneökningar.
Avtalet höjer lärarnas löner i år och nästa, men mycket återstår. Nu är det upp till kommunerna och andra skolhuvudmän att visa att man faktiskt prioriterar lärarna.
Mer pengar i plånboken är viktigt. Men klarar man inte av att erbjuda rimliga arbetsvillkor, bra ledarskap, vidareutbildningar, resurser och hanterbara klasstorlekar så lär många lärare ändå söka sig ifrån yrket.