Jämställdhet kräver politiskt mod
I dag har Statistiska centralbyrån presenterat årets "Lathund om jämställdhet". Drygt 100 sidor späckade med siffror om den svenska vardagen.
Det blir många staplar och diagram. Den som vill kan utan tvekan hitta belägg för bilden av det svenska samhället som ett av världens mest jämställda, eller i vart fall av bilden av Sverige som ett samhälle där kvinnorna har en stark ställning.
Kvinnor - i alla fall de som ännu inte uppnått pensionsålder - motionerar mer än männen och är inte lika ofta överviktiga. De är bättre utbildade, och lyckas bättre med sina studier.
Svenska kvinnor röstar också i större utsträckning än svenska män, och det är fler kvinnor än män som pensionssparar.
Men den som tittar närmare på tabellerna upptäcker också något annat, ett Sverige som är långt mycket mindre jämställt än vi kanske föreställer oss.
Det handlar till exempel om lönen och jobben. Genom hela livet tjänar män - i genomsnitt - mer än kvinnor, och på den extremt könsuppdelade svenska arbetsmarknaden är det kvinnosektorerna som har de lägsta lönerna. Kvinnorna har dessutom oftare otrygga och osäkra anställningar.
Det handlar också om makten. Den svenska riksdagen består till 45 procent av kvinnor, och i regeringen är hälften av statsråden kvinnor. Men bland partiledarna är bara två kvinnor, och av landets kommuner har sju av tio en man som ordförande i kommunstyrelsen.
Ändå är det kanske vardagslivet som verkligen beskriver bristen på jämställdhet i det svenska samhället. Kvinnor och män arbetar ungefär lika mycket, men kvinnor tar en större del av det obetalda arbetet. Enligt SCB skiljer det nästan precis en timme om dagen.
Tre av fyra gånger är det kvinnorna som stannar hemma när barnen är små, och när någon förälder väljer att arbeta deltid för att få vardagen med barnen att fungera är det i nio fall av tio kvinnan.
Kvinnorna är de som upplever mest oro och ångest, och mest oroliga är ensamstående kvinnor med barn. I kolumnen ensamstående med barn är männen för få för att få en egen stapel i statistiken.
Ensamstående kvinnor med barn är kort sagt fattigast.
Ett jämställdare Sverige behöver en jämställdare arbetsmarknad, med rättvisare löner och arbetsvillkor. Det behöver också fungerande trygghetssystem som jämnar ut klyftor och ger alla barnfamiljer förutsättningar för ett anständigt liv.
Men jämställdhetspolitiken måste också våga ta sig an vardagslivet, och just i det fallet är alla som på allvar är intresserade av att minska klyftorna mellan kvinnor och män egentligen överens om vad som behöver göras. Föräldraförsäkringen måste individualiseras.
Det är nämligen där, under de första åren med små barn, som så mycket annat grundläggs. Och det är inte siffror eller kunskap som fattas för att göra något åt det.
Det som fattas är politisk vilja och politiskt mod.