Längtan efter det gemensamma
Vi sitter där i sommarnatten och skrattar så vi kiknar åt de underbara scenerna i Jalla Jalla. Folkets hus-rörelsen visar utomhusbio på Spikön i Trollhättan. Över 300 personer har kommit.
Det är en fantastisk känsla att se film på jätteduk under bar himmel. Jag kommer på mig själv med att skratta högre och tilllåta gråten tränga fram. I biosalongen kan känslosamheten ibland kännas alltför privat och pinsam. Men här ute i gröngräset kan jag vara ensam mitt i gemenskapen. Vi är nära och ändå inte. Upplevelsen är min, men jag delar den med andra.
Till lilla Deje i Värmland kom 1 700 personer för att se filmen Pearl Harbor utomhus tidigare i somras.
Längtan efter det gemensamma är stark.
Det blev tydligt under dansbandsveckan i Malung i mitten av juli. Det var en spännande värld att upptäcka. Mellan 5 000 och 7 000 människor i olika åldrar dansade från morgon till kväll, varje dag i en vecka. En van betraktare kan genom att studera en dansares skor avgöra om han eller hon tillhör amatörerna eller proffsen.
– Jag dansar varje dag. Jag älskar att bugga, förklarar Lennart Lindström. Han är över 80 år och kallar sig ”dansombudsman”. För honom är dansen en livsnödvändighet, en blandning av motion och underhållning.
Men framför allt är dansen gemenskap. De flesta i Malung verkar känna till Lennart.
Musik och att umgås med kompisar kommer högst upp på listan över vad dagens ungdomar tycker är viktigast i livet, berättar ungdomsforskaren Mats Trondman. Högst status bland de unga har ”att tillhöra någon”.
Kanske är det just upplevelsen av att höra samman som är hemligheten med de fantastiska allsångskvällarna på Skansen? Jag har sällan känt så mycket kärlek – kärlek mellan artister och publik liksom kärlek mellan oss som sitter tätt, tätt på bänkarna nedanför scenen. Lasse Berghagen förmår få tusentals människor att höra ihop. Hip hop-älskaren sjunger Taube. Visfantasten gungar till Ricky Martin. Vi skrattar med varandra, inte åt varandra.
Samhörighet är inte motsatsen till gränsöverskridande.
I Trollhättans Folkets hus har Bio Kontrast sin avslutningsmiddag. Flera hundra filmvänner har sett över 80 filmer under fem dagar. Bandet ”Svenskarna” ska underhålla.
In på scen kommer Fikret (svensk-turk), Vladimir (svensk-ryss), Roberto (svensk-spansk), Richard Kaigoma (svensk-ugandier) och Nassim (svensk-syrian).
Afrikanska rytmer blandas med orientaliska kvartstoner och förvandlas till klezmer och fransk chanson. Eller till en svensk folkvisa.
Det är fantastiskt. Fem olika bakgrunder smälter samman till en gemensam erfarenhet. Utanförskap förvandlas till tillhörighet. Publiken är i extas. ”Svenskarna” får göra extranummmer på extranummer.
Folk som har sånger kan inte dö, sägs det. Och jag tror på det.
I dag är det 40 år sedan Berlinmuren restes.
Den 9 november 1989 trotsade människorna maktens bygge och började riva muren bit för bit. Längtan efter gemenskap var starkare än förbudet att träffas.
Och jo, visst sjöng de tillsammans när muren föll.