Underskatta inte Sara från Brandbergen igen
Skyttedal kan inte avfärdas som ”finborgare”
Sara Skyttedals nya parti Folklistan inför EU-valet 9 juni dömdes snabbt ut av de kloka.
”Alldeles för sent ute” skrev SvD:s Torbjörn Nilsson.
”Ett långskott” funderade Expressens Viktor Barth-Kron.
Kanske har de rätt.
Men finns det någon politiker som de senaste tjugo året träffat lika rätt inom högern som Sara Skyttedal?
Hon var som KDU-ordförande med och formade dagens USA-inspirerade och folkligare konservatism. Tillsammans med andra unga lovande politiker som Ebba Busch och Charlie Weimers.
Hon fällde Stefan Löfvens decemberöverenskommelse och firade med champagne.
Hon ledde sitt parti till ett högt valresultat i förra EU-valet och har varit på tal som ny partiledare.
Och hon är en äkta människa. Sara från flerfamiljshusen i Brandbergen söder om Stockholm. Hennes familj var ”trasig” har hon berättat. Hon fick ansvar för småsyskon samtidigt som hon torkade spyor på finlandsfärjan innan skolan.
När hon talade ut offentligt om bruk av cannabis vände sig rättrogna i partiet bort från henne. Hon har berättat öppet i SVT om traumat kring en abort.
Sara Skyttedal är något så ovanligt som en politiker med många bottnar. Sig själv i en värld av talepunkter.
Jag tror inte det är klokt att så snabbt avfärda hennes nya parti. Även om jag personligen nog hellre skulle äta upp min ena arm än att rösta på det.
Jimmie Åkesson kommer inte att kunna avfärda Skyttedal som ”finborgare” som Alice Teodorescu Måwe. För det är hon inte.
Av allt att döma kuppades hon bort från KD eftersom hon hotade Ebba Buschs ställning. KD-ledaren ville ha en kompis som förstanamn i EU-valet, ingen som kan utmana henne om partiledarskapet.
Alice Teodorescu Måwe är på det sättet ofarlig. En idépolitiker, oerfaren i maktens korridorer och utan partibakgrund.
Många har i dagarna talat om Sara Skyttedals ”hämnd” mot KD. Kanske är ”revansch” ett bättre ord.
Skyttedal har förmågan att ständigt komma tillbaka när hon är uträknad. Som hon varit många gånger.
Hennes nya parti har kopplats ihop med Jan Emanuel från Socialdemokraterna. Vilken roll han egentligen kommer att ha är i skrivande stund oklart. Men de är mer lika än man först kan tro.
Båda talar i rubriker och även han är en person med fler bottnar än vad som syns i TV.
Alla intressanta personligheter bär på ett mörker, brukar det sägas. Det är sant för dem båda.
Och kanske är tillfället inte så illa valt, trots allt. Sveriges höger mår inte bra. Moderaterna är upptagna med att regera sönder sig.
Ulf Kristersson har investerat stor personlig prestige i förslaget om att förenkla byte av juridiskt kön för transpersoner. En fråga som kommer upp i riksdagen om två veckor. Men M-profilen Christian Sonesson från Skåne har ställt till storbråk, liksom ett gäng anonyma riksdagsledamöter. Och Ulf Kristersson har trasslat till det rejält för sig. De senaste dagarna har krismötena avlöst varandra i Moderaterna.
Det måste kännas bittert för borgerliga strateger. Just när de fått Nato i hamn försöker krafter i det egna partiet skjuta statsministern i sank.
Precis när mediebilden var på väg att vända.
Christian Sonesson kan bli Moderaternas motsvarighet till ex-socialdemokraten Jamal el-Haj. Killen som bröt uppgången i opinionen.
Det sägs att vi lever i högerns 1968, en tid då konservativa idéer dominerar på samma sätt som vänstern var politikens självklara mittpunkt för snart 60 år sedan.
Men kanske har tidvattnets högsta punkt redan passerats, utan att vi märkte det.
Tidigare toppmoderater står högt upp på tre listor i EU-valet, Anna Maria Corazza Bildt på Liberalernas, Alice Teodorescu Måwe på Kristdemokraternas och Tomas Tobé på Moderaternas egen.
Tunga tidigare Kristdemokrater toppar två. Charlie Weimers på Sverigedemokraternas och Sara Skyttedal på Folklistan.
När havren är slut bits hästarna.
Jag skulle inte bli förvånad om just Sara Skyttedal blir en av dem som går segrande ur striden. Hon har varit med förr.
Politiken då?
EU-val handlar sällan om sakpolitik. Oftare är det personval. Dessutom dyker det alltid upp udda frågor och nya partier. En Junilista här, ett Piratparti där. Eller ett Feministiskt initiativ.
Många röstar mer med hjärtat när ingen regeringsfråga står på spel.
Men det finns ändå några politiska underströmmar att hämta energi från just nu.
En sådan är konflikten mellan ”land och stad”, centrum mot periferi. Känslan av att det är ännu längre till Bryssel än till Stockholm.
Just nu är det högerpopulisternas hemmaplan. De vill framställa EU som ett hot mot EPA-traktorer och snus. Mot ”din livsstil”. I Sverige är detta en i stort sett sovande opinion men många EU-länder driver den debatten.
Nästa Europaparlament kommer därför högst sannolikt att bli mer EU-kritiskt än dagens.
En annan konflikt handlar om ”folket mot eliten” i bredare mening. Från invandring och klimatpolitik till matpriser och boräntor. Moderaternas kampanj i förra riksdagsvalet byggde helt på detta och de lyckades bra. Miljöpartiet blev ”elit” och själva var de underdogs.
Men i dag, när de själva är politiskt ansvariga, går det trögare.
Högern har den ekonomiska, mediala och politiska makten. Det är helt enkelt svårt att skylla ifrån sig. Den högerpopulistiska Tidömotorn har börjat hacka.
Grejen i EU-valet är att Sara Skyttedal prickar in båda dessa underströmmar. Hon har hela tiden burit upp en mjukare form av EU-kritik. I förra valet sammanfattad som ”Gör EU lagom igen”. Och hon stod för en mer folklig EU-höger redan innan övriga försökte.
På många sätt är hon originalet som både Moderaternas och Kristdemokraternas kandidater i årets val försöker efterlikna. Och i viss mån även Sverigedemokraterna.
Det som talar mot henne är att EU-valet sannolikt inte kommer att bli en rättvis strid. Trots att hon redan sitter i Europaparlamentet hittar säkert SVT någon regel för att få bort henne från debatter och utfrågningar.
Men trots det gör nog andra partier klokt i att inte underskatta Sara Skyttedal. Det brukar gå sådär.