I solen känns Lulas skiss flummig och orealistisk
olen hänger tungt över haciendan. Öl och nygrillat tjurkött bärs in. Den karismatiske Lula, svarvaren vid Saab-Scanias fabrik, tar fram en pinne och ritar i den brända jorden. En skiss av rutor växer fram:
– Så här ungefär kan ett nytt arbetarparti se ut i Brasilien, säger han.
Jan Olsson och jag från den präktiga svenska organisationskulturen tittar frågande på varandra. Vad menar karln? Det är 1977 och att bilda ett arbetarparti i militärdiktaturens Brasilien låter orealistiskt, på gränsen till flummigt.
Nu, 30 år senare, vet vi hur fel vi hade. På tisdag kommer Lula, eller Luis Inácio da Silva, på statsbesök till Sverige. Nu är han för andra gången vald till president i världens femte största land med 165 miljoner invånare.
Inklämt mellan kunga- och ministerbesök stjäl Lula en timme för att träffa det svenska Metallarbetareförbund som under åren av diktatur fanns där med en hjälpande hand.
In i Latinamerikas öppna och blödande ådror reste 1977 Metalls internationelle sekreterare Jan Olsson och jag för att träffa fackliga ledare som tvingades arbeta under jord. Vi ville se om de svenska företagen kunde vara ett vapen och en väg till demokrati. Bert Lundin, Metalls ordförande, hoppades att facket i Sverige kunde stötta med dåtidens paradgrenar studier och organisationsverksamhet.
São Paulo var Sveriges tredje största industristad. Svenska företag i Brasilien hade 30?000 anställda.
Det var ett fackligt och demokratiskt mörker. I Argentina, i Peru och i Chile. Men i São Paulos förstad Sao Bernardo fanns ett flämtande ljus. På Saab-Scanias fabrik arbetade Lula. Han hade börjat som skoputsare. Snabb i huvudet och yrkeshanden. Då såg Lula inte Saab-Scania som någon föregångare:
– Det visar upp sitt vackra ansikte när ni från det svenska facket kommer. Men när ni har åkt hem har de glömt bort överenskommelser och kryper åter bakom ryggen på övriga arbetsgivare och bakom regeringens politik.
Det var förbjudet att starta lokala verkstadsklubbar. Utanför verkstadsportarna köade folk i hopp om att få ett jobb för dagen. Lula vågade ändå 1978 starta en 49 dagars lång strejk.
– Vi måste börja från noll och medvetandegöra arbetarna. Det behövs en massiv upplysning. De måste lära sig lagstiftning och vad ett kollektivavtal innebär, sa Lula.
Upp på kullarna och in i favelas, där de fattiga arbetarna slagit upp små hus av papper och brädstumpar, drog vi för att försöka övertyga om vikten av facklig organisation och studier, när pengar och ett dagligt mål mat var det centrala. Rån- och plundringsrisken var stor.
– Här är vi trygga, försäkrade Lula. Detta är mitt folk. De gör oss inte illa. Man måste ha roligt också. Annars går det inte, sa Lula.
Vi for till stränderna i Santos där hans metallarbetare firade helg med öppna eldar och livlig samba. En gemenskap som jag i dagens delade Sverige endast möter i de av Stockholmseliten förtalade brukssamhällena.
Det var folket i favelas som banade väg för Lula när han 1979 startade sitt arbetarparti. 1985 faller diktaturen och militären drar sig tillbaka till de kaserngårdar där de hör hemma. 2002 väljs Lula första gången till president.
Nu är han alltså här – och nu hoppas hans gamla arbetsgivare Saab och hans värdar att han ska köpa Jas/Gripen. Rollerna är liksom ombytta.