Ingen fara på taket med svensk ekonomi
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-01-09
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Sveriges statsfinanser kvalar in i ligan för EU:s starkaste. Stabilitetspaktens viktigaste krav på överskott, eller åtminstone balans, i de offentliga finanserna uppfyller Sverige med bred marginal, enligt EU-kommissionens årliga rapport om ländernas ekonomi som presenterades i går.
Överlag får Sverige gott betyg även om kommissionen inte avhåller sig från att hissa varningsflagg för att budgettaken de närmaste åren kan spricka. Det är en varning regeringen kan ta med ro.
Idén att tre år i förväg sätta tak för hur höga statsutgifterna får bli har Sverige kommit på alldeles självt. Göran Persson påstår att det är hans idé och det är i varje fall ingenting som EU hittat på. Men när nu taket finns ska det naturligtvis hållas och det har också regeringen gjort varje år och kommer att så göra även i år, för såvitt det inte blir krig och världsdepression.
Debatten om budgettaken har blivit en följetong där borgerliga partier, bankekonomer, konjunkturinstitutet, Ekonomistyrningsverket och andra ständigt varnar för att det ska spricka. Ibland ser det onekligen hotfullt ut när växande utgifter för reformer, socialförsäkringar och kommuner stiger mot taknocken.
Onekligen har den nya budgetprocessen och dess tak bidragit till att riksdagens reformiver inte fått utgiftsökningarna att skena okontrollerat. Processen har bidragit till de starka statsfinanserna. Fortfarande är det dock en korkad idé att i en tid när framtiden inte ens med säkerhet kan överblickas sex månader i taget, sätta tak för statsutgifterna tre år i förväg.
Taken borde korrespondera bättre med inkomsterna. Blir tillväxten högre måste också utgifterna kunna få växa. Budgetprocessen är mogen för översyn.
Om Sveriges ”tigerekonomi” kan annars sägas att vi haft västvärldens snabbast växande arbetsproduktivitet under 1990-talet, i genomsnitt 4,2 procent jämfört med tvåan Frankrike på 3,9 och trean USA på 3,6 procent, enligt amerikanska arbetsmarknadsdepartementets statistik. Något bättre än svensk statistik hittills visat.
Klagovisan om att vi halkat ner i ”välståndsligan” mätt som BNP-tillväxt från tredje till 17:e plats, en annan följetong i svensk ekonomisk debatt, har inte heller fog för sig. BNP-måttet har ingenting med välfärd att göra; det är ett mått på produktionsvolym per person. Och produktionsvolymen har vi minskat genom att jobba mindre och vara lediga mer.
Som TCO visat i flera intressanta rapporter där de orkat gå mot strömmen i ekonomkåren och till botten med fakta så jobbar vi i genomsnitt 1 600 timmar per år, medan amerikaner och britter jobbar 1 820 respektiva 1 710 timmar. Så, skär vi bara ner på semestern, minskar vår livslängd och låter barnafödandet sjunka skulle vi snabbt stiga i det som kallas välståndsligan. Vem kallar det för välfärd?
Finansministern kan fortsätta vara stolt men inte nöjd.
För att bli nöjd måste han se till att få ner sjuktalen, öka investeringarna och skapa förutsättningar för fler jobb så både statsinkomster och statsutgifter kan öka.