Snart dags för mittenregering
12 NOVEMBER 2016. Flyktingkrisen
Jag förstår inte riktigt hur den flyktingstragedi vi bevittnar debatteras som ett större problem för oss än för alla som genomlever den.”
Så skrev författaren Teodor Kallifatides på Twitter häromdagen.
Flyktingkrisen är just detta – en mänsklig tragedi av gigantiska mått. Hur möter vi den med värdighet och anständighet? Det är frågan nu.
Samtidigt i Sverige är en del samhällsfunktioner överbelastade. Mottagningssystemet har slagit i taket, socialtjänsten har delvis upphört att fungera, människor på asylboenden har ingenstans att flytta.
I går kväll förklarade regeringen att de i dag inför tillfälliga gränskontroller. Bakgrunden är att Migrationsverket inte klarar av att upprätthålla ordningen i systemet. Ensamkommande barn försvinner.
Förslaget är inte oproblematiskt. Det begränsar den fria rörligheten och tar resurser från polisen. Gränskontroller skapar inte minst stora praktiska problem för många människor och kan aldrig bli en långvarig lösning.
Samtidigt, och detta är centralt, så upprätthålls rätten till asyl.
I går föreslog även Stefan Löfven på det pågående EU-toppmötet en ny slags Dublinförordning där asyl bör sökas vid EU:s gräns och flyktingar sedan fördelas inom unionen. Det är en rimlig ordning, men ligger i bästa fall långt borta i tiden.
Denna tid kräver ett slags allvar från oss.
För två veckor sedan ingick sex partier i Sveriges riksdag en överenskommelse om migrationspolitiken. Det blev en uppgörelse som inte någon kunde gilla fullt ut.
Men det var vad väljarna förväntade sig.
Efter det att Decemberöverenskommelsen föll har inget block möjlighet att få igenom sin politik utan kompromisser.
Och i en kris blir behovet av samarbete ännu mer akut.
I går stod Kristdemokraternas Ebba Busch Thor i riksdagen och förespråkade upprättandet av flyktingläger. Redan i måndags lanserade Anna Kinberg Batra sitt förslag om att stänga gränsen. Det skulle i princip innebära ett totalstopp för möjligheten att söka asyl i Sverige och strider mot de mänskliga rättigheter som Sverige skrivit under på.
Det bästa för Sverige är fortfarande breda uppgörelser. Om inte Moderaterna och Kristdemokraterna är beredda att vara seriösa, bör de hängas av migrationssamtalen.
Flyktingkrisen kommer att dominera den här mandatperioden. För att hantera den behövs inte bara samsyn kring migrationspolitiken, utan även breda överenskommelser när det gäller svåra frågor som systemet för eget boende, bostadspolitik, skola och resurser till kommuner och landsting. Detta är den centrala utmaning som politiken måste hantera under kommande år. Kanske skulle samtalen partierna emellan därför behöva formaliseras i en ny regeringsbildning.
Oavsett former så bör samtal över blockgränsen återupptas och föras utifrån två principer:
Rätten till asyl bör värnas till varje pris. Sverige ska inte bryta mot internationella förpliktelser. Övrigt kan man möjligen kompromissa om, men inte detta. Här måste Moderaterna backa om de vill vara en del av ett politiskt svar på krisen.
Diskussionen måste breddas till att omfatta även etablerings- och integrationsinsatser. Oavsett hur många människor som kommer till Sverige under kommande år, så behövs omfattande satsningar för att garantera välfärd, boende och samhällsservice. Eftersom den svenska ekonomin i grunden är stark, så finns förutsättningar för att klara detta om bara viljan finns. Rätt skötta skulle dessa investeringar kunna stärka Sverige långsiktigt.
Ibland skapar kriser nya möjligheter för samarbeten, kreativitet och lösningar.
Om den vi genomlever nu är en sådan vet vi dock ännu inte.