Kongressen som ett amerikanskt konvent
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-11-03
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Den socialdemokratiska partikongressen är sig inte riktigt lik. Det är inte bara den stora, kala, ogästvänliga lokalen utan röda fanor, blommor och en cosy stämning som känns främmande.
Partiordföranden uppträder mest som statsminister, presidentlikt, håller tal och låter sig hyllas. LO-ordföranden har rollen som partigängare och föredragande snarare än LO-ordförande. De svåra frågorna förbereds i särskilda, utvalda temagrupper som söker kompromisser. Där skrivs många texter i kongressens riktlinjer om men det handlar mest om retorik och symbolpolitik. Därefter går ombuden som på ett pärlband upp och tackar partistyrelsen för lyhördhet och tillmötesgående.
Tillställningen påminner om ett amerikanskt konvent, som ett före detta statsråd undslapp sig.
Att partiordföranden inte deltar i debatterna, inte ens i stridsfrågor som föräldraförsäkringen, är en ny ordning. Ingvar Carlsson, Olof Palme och Tage Erlander gick alltid upp i avgörande frågor där partistyrelsen hotades av nederlag. Det kunde gälla banksocialisering, Jas-miljarder, biståndsmål eller EU-medlemskap. Så inte Persson.
I stället för att ta debatten, deklarerade han frankt redan innan kongressen börjat behandla föräldraförsäkringen att ”En socialdemokratisk regering kommer inte att öka kvoteringen av föräldraförsäkringen under nästa mandatperiod”.
Statsministern hade talat.
Kongressen är socialdemokratins högsta beslutande organ. Förr var dess beslut snarast viktigare än regeringsbeslut. I dag verkar statsministerns personliga åsikt vara avgörande. Partidemokrati?
Att LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin uppträder som vem som helst av partistyrelsens ledamöter och också är föredragande, gör hennes roll otydlig. Om partistyrelsen blir överkörd i en fråga där hon är föredragande, är då också LO överkört?
Hennes LO-tyngd försvagas även när hon håller sitt tal till kongressen. LO-ordförandens tal har alltid varit ett tillfälle för fackföreningsrörelsen att markera, säga ifrån, ibland ta strid med partiet. När LO-ordföranden blir mer socialdemokrat än facklig ledare försvagas den möjligheten. Facket eller Partiet, är Wanja på glid?
Temagrupperna är ett sätt att hantera de många motionerna till kongressen, nästan 1100 i år. Det kan vara en bra metod men då borde grupperna vara öppna för både ombud och medier, annars går insikten om vad medlemmarna egentligen vill lätt förlorad.
Den nuvarande formen för s-kongresserna har spelat ut sin roll. Motionerna blir för många, talartiden för knapp för ett demokratiskt samtal. Stort och smått, högt och lågt blandas. Vem har överblick? Och varför skrivs nya riktlinjer för varje kongress? Gäller inte längre de gamla? I en globaliserad värld, med medlemskap i EU och en minoritetsregering går detaljbeslut inte längre att utlovas.
Kongresserna borde därför mera handla om ideologi, visioner, färdriktning och mål än om antal pappamånader, procentsatser i skatteskalan och dagar i sjukförsäkringen.
En levande partidemokrati bärs upp av att åsikter bryts och beslut tas fritt och öppet. Inte låses in i temagrupper eller avgörs av partiordföranden.