Väljarna är inte övertygade
Det går att föra en politik för hög sysselsättning och välfärd också inom det europeiska valutasamarbetet. Det är kanske den viktigaste slutsatsen i den rapport om fördelar och nackdelar med ett svenskt medlemskap i valutaunionen som LO:s chefsekonom Dan Andersson presenterade i går. Med rätt politik finns ingen anledning att känna otrygghet när det gäller välfärden.
Verktygen är kända. Staten måste ha utrymme att aktivt motverka konjunktursvängningar genom att höja eller sänka skatter och utgifter. En starkare finanspolitik, med andra ord.
Ändå är LO:s kärnmedlemmar tveksamma. Misstron ”dånar” mot valutaunionen, för att använda Dan Anderssons ord. Och det beror inte på bristande kunskaper. Drygt två månader innan folkomröstningen har väljarna fortfarande inte fått svar på en av omröstningens viktigaste frågor: kommer svenska politiker att skaffa sig de verktyg de behöver för att bekämpa arbetslöshet och lågkonjunkturer?
– Problemet är inte Bryssel, inte Frankfurt. Problemet är Helgeandsholmen, sa Dan Andersson på gårdagens presskonferens.
Kanske är det inte så konstigt. En starkare finanspolitik betyder också att partierna måste räkna om sina långsiktiga löften. Det blir mindre över till reformer eller skattesänkningar.
Säkert skulle det behövas ändå. Också ett utanförskap har sitt pris, men inför folkomröstningen är det ja-sidan som har bevisbördan. Väljarna tycks inte övertygade.
Göran Persson har flera gånger den senaste veckan förklarat att en överenskommelse om de finanspolitiska verktygen i princip skulle vara klar. Liknande tongångar har också kommit från mittenpartierna på ja-sidan.
Frågan är dock om väljarna blivit så mycket tryggare. Utspelen har snarare satt igång en diskussion om vilka som ska delta i överenskommelsen än om innehållet. Framför allt har det handlat om ifall en ny överenskommelse skulle få LO att ändra sin officiella hållning, att ställa sig neutral inför folkomröstningen.
Lars Leijonborg har till exempel hoppats på att Wanja Lundby -Wedin och Kommunals ordförande Ylva Thörn skulle kunna övertyga de LO-kvinnor som uppenbarligen inte litar på honom eller Göran Persson. Frågan är vem som har störst anledning att känna sig förolämpad av Leijonborg? De fackliga företrädarna som betraktas som röstfångare eller de kvinnliga väljarna som förväntas uppföra sig som valboskap.
Nu kommer LO inte att överge neutraliteten. På den punkten var Wanja Lundby -Wedin klar vid gårdagens presskonferens. Beslutet ligger fast, utan buffertfonder har LO-ledningen inte mandat att entydigt rekommendera medlemmarna att rösta ja.
Däremot påverkas naturligtvis organisationens bedömningen av hur partierna agerar.
Om det finns förutsättningar för en konkret och tydlig överenskommelse mellan ja-partierna till vänster och i mitten måste den fram på bordet. Inte för att det skulle förändra LO:s officiella hållning eller förvandla Wanja Lundby -Wedin till kampanjarbetare. Men därför att människor tänker själva och vill ha svar på sina frågor innan de röstar för euron.