Försök ingenting i Smedjebacken

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Graffitin som möter mig på Smedjebackens station är kanske inte av det mer konstfulla slaget. Budskapet är däremot glasklart, som något uttalat av forna tiders västernhjältar:

”This is not your town. Don’t try any-thing!”

Nähä!

Själv skulle jag kanske inte beskriva

bruksorten som en stad, men för all del. Att den inte är min lovar jag att komma ihåg. På sätt och vis är den inte heller smedjebacksbornas.

Många av de viktiga besluten fattas långt härifrån. Stålverket, själva ryggraden i ortens näringsliv, styrs från Finland. Jag har ofta suttit i järnbruksklubbens lokaler utanför grindarna och lyssnat till försöken att gissa ägarnas långsiktiga planer.

Morgårdshammars verkstäder, också det en klassisk industri, ägs från Italien. Nu ska arbetsstyrkan halveras, 80 jobb försvinner. Produktionen anses bli billigare på annat håll.

Själv är jag här för att se den ambulerande Amelinutställning som turnerat runt landet det senaste året. Klassiska bilder från hamnar, fiskebåtar och fabriker. Porträtt av gruvarbetare i sina hjälmar, självklara i dessa trakter.

Utställningen finns på det kommunala biblioteket och tycks inte väcka någon större uppmärksamhet. Bibliotekarien är osäker på hur länge den ska hänga kvar. Ändå ger just den här miljön möjlighet till en intressant, men kanske lite orättvis, jämförelse.

Smedjebackens bibliotek har nämligen en permanent utställning av ortens egen store konstnärlige son, Johan Ahlbäck. Arbetets målare, brukar han kallas.

Det är två bilder av arbetet som visas upp. Amelins fiskare, flottare och hamnarbetare skulle pryda vilket modernt gym som helst. Riktiga muskelknuttar.

I jämförelse framstår Ahlbäcks valsverksarbetare och skogshuggare som rena sträckgubbarna. Spensliga och knotiga figurer, böjda av ansträngningen att baxa stål-

stycken eller timmerstockar.

Kanske speglar det två perspektiv. Hos Amelin framstår arbetaren, eller i alla fall de manliga arbetarna, som ett ideal. En ideologisk hjältebild lika mycket som ett försök att beskriva verkligheten.

Ahlbäcks arbetare kanske inte fungerar lika bra som företrädare för en ny världsordning, men i gengäld är det lätt att tro på att de finns i verkligheten. De är kort sagt just de människor som lyckats bygga dagens svenska samhälle.

Vanligt folk, ”det enda och mycket vackra uttryck som svenska språket har för detta” som Göran Greider uttryckte det på Aftonbladets kultursida.

Visst bygger också den socialdemokratiska samhällsmodellen på ett ideal. Men inte den individuella hjälten som i sin person förebådar morgondagen. Snarare är det runt dygder som skötsamhet, ärlighet och flit som samhället byggts. Kanske förklarar det också varför det blir så svårt att diskutera både behovet av entreprenörskap och fusk i socialförsäkringssystemen.

En ny tid kräver kanske nya bilder. Men knappast nya hjältar, i vart fall inte av västernsnitt.

Någon måste trots allt försöka.

Ingvar Persson