Nästa års nyhet: Marita Ulvskog kommer avgå
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-12-21
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Året snart slut. Detta kan jag förutspå för 2004:
kulturminister Marita Ulvskog avgår. EMU-motståndarna har knappt fått yttra sig under höstens regeringssammanträden.
Regeringen, LO och Kommunal gör gemensam satsning på vård, skola, omsorg.
En som kallar sig nazist blir ledare för ett av riksdagens partier. Men jag tar bestämt avstånd från den där Hitler, framhåller han.
Göran Rosenberg kommer med ny bok om individen i massan. Tilldelas Tänkande August-priset.
Tv-programmen Agenda från år 2003 sänds i repris utan att någon märker det.
Radioprogrammet Vår grundade mening hittar en förföljd journalist i Skellefteå. Slår larm om USA-liknande förhållanden.
Radioprogrammet Godmorgon världen kan sändas utan en enda medverkande ledarskribent.
Här en ännu märkligare nyhet: en bok om en svensk facklig ledare.
När läste ni senast en sådan? Det finns en biografi om klassiske LO-ordföranden Arne Geijer, men sedan är det rätt tomt. De har sällan varit skrivande människor och inte lämnat personliga papper efter sig. Ändå har de spelat stor roll för många människor. På gott och ont.
Som Knut Johansson. Ordförande i Byggnadsarbetareförbundet i årtionden efter kriget men också aktiv i den politiska grenen. Socialdemokratisk riksdagsman och ständigt i de inre cirklarna. Man minns honom från många kongressers korridorer, där drog han alltid ner skratt.
Han blev något av en kungamakare: drev på det långt ifrån självklara fackliga stödet när Palme blev partiledare. Däremot var han, på äldre dar, ”intensiv motståndare” till Göran Perssons kandidatur. En finansminister ska inte bli statsminister, sa Knut.
Det avslöjar min gamla kollega Håkan Olander i sin kommande bok om Knut Johansson som jag fått förhandsex av.
Naturligtvis blev mannen kallad pamp. Men hör vad en utomstående iakttagare som Dagens Nyheters förre chefredaktör Svante Nycander säger i boken: ”Jag saknar i dag dessa fackpampar.”
Och framtiden? Är Knut Johanssons sort, med den inbyggda fackligt-politiska samverkan, ohjälpligt överspelad?
Det verkar så runt om i Europa där facken brukat vara lika starka som i Sverige.
Veckans nummer av tyska Die Zeit, ofta till vänster om mitten, skriver över en helsida: FÖRLORARNA. Och så bilder på fackliga ledare som alla talar om 2003 som nederlagens år. ”Aldrig tidigare i Förbundsrepublikens historia har löntagarnas företrädare haft mindre att säga till om politiskt” – inte hjälper det att landet regeras av en socialdemokrat.
Nu varnar tyskarna för en fackligt het vinter.
Och i Sverige har avtalsrörelsen just inletts med frontalkrock mellan arbetsgivare och Metall-Sif-CF.
Natten när de tog Saddam Hussein dog Peter Knopp, bara 60. Och jag tänkte: där skulle Peter varit med. Jordhålor i krigszoner var en av hans specialiteter.
Under det enda riktiga krig jag skickats till av Aftonbladet var Peter med som fotograf. Israel hösten 1973.
Kanske tyckte de våra bakgrunder skulle komplettera varann: jag uppväxt i Tyskland under krig, han i Österrike.
På Peter hördes det fortfarande.
Därför kunde han, prisbelönt i Sverige sen årtionden, berätta följande om en sommarvikarierande tjej från redaktionen som skulle med fotografen ut på ett rutinjobb. Hon nedlät sig inte till att tala om sitt namn men när Peter muttrade på sin österrikiska svenska, sa hon:
– Trivs du hos oss i Sverige?