Låt inte rasisterna riva ner er från barrikaderna
Jag stötte på en kändis som berättade att hen var nedringd av tidningar. Olika kampanjer om flyktingkatastrofen. Kändisen vägrade. ”Jag vill inte ha beröm för att jag skänker pengar”.
En både ödmjuk och moralisk inställning, å ena sidan.
Å andra sidan: feg.
Om det varit så att kändisen bara behövde luta sig tillbaka och lapa i sig beröm för sitt enkla engagemang, javisst. Men så är det inte. De senaste åren har inneburit ett paradigmskifte och sommaren 2015 slog det, som alla medieanalytiker redan konstaterat, över. Hatet blev skamlöst när det fick eldunderstöd från medieetablissemangets högeryttrar.
De kändisar – och många andra – som inte redan hade låtit sig tystas av hot, hat, hån, tjat och ständiga nålstick försvann från scenen. De tyckte väl att det kostade för mycket. Att utsättas för nätarmén är jobbigt. De tänkte kanske att de bara är underhållare och artister.
Ni lät er tystas. Ni var bekväma. Ni saknade civilkurage.
När nu samma kändisar, i kraft av folkligt stöd och varandra, de senaste tio dagarna klivit fram i mediernas kampanjer kommer mycket riktigt hatet och hånet, från troll och annan näthöger men också från etablerade populister som chefredaktör Widar Andersson (S). Sverige följer i Danmarks spår. Där blev ”de anständiga” och ”anständighet” skällsord mot vänstern och antirasistiska liberaler. Här håller ”de goda” och ”godhet” på att gå samma perversa öde till mötes.
Det kommer från samma personer som argumenterar att kändisar borde låta flyktingfamiljer bo i deras hem, om de nu är så enormt ”goda”. Ett krav i nivå med att kändisar bör öppna förlossningsklinik hemma eftersom BB havererat.
Kändisarna uppfattar sig, sannolikt, inte som särskilt goda eller låtsashjälpsamma – mer sannolikt är att de verkligen mår illa av att se barn dö på Medelhavet och miljontals människor på flykt. Troligare är att rasisterna, eller ”realisterna” eller vad de kallar sig, upplever sig själva som onda, någonstans innerst inne. Det krävs ingen Freud för att räkna ut den saken. En större psykologisk gåta är hur de kan ägna mer energi åt att bli upprörda på en kändis än på själva flyktingkatastrofen.
Klasshat är en ingrediens, förstås. Rika kändisar som redan har allt. Det är förståeligt. Samhället är orättvist. Jag blir också provocerad av Östermalmskärringar som sprider allmosor. Det sticker mig i märgen när människor i päls brinner för en enda fråga de råkat snubbla över – vanligtvis ett gulligt djur eller ett barnhem – och är ointresserade av helheten. Det kostar ingenting och sedan tar de en kopp te och en selfie i sponsrade kläder.
Men att visa ett antirasistiskt engagemang år 2015 kostar, en hel del. Varenda människa, kändisar och företag inräknade, som gör någonting i stället för ingenting är fantastiska. Det vore mycket enklare att ducka, håva in stålarna och slippa föraktet från 13 procent, eller om det numera är 18 procent, av potentiella fans. Att visa engagemang för invandring i denna deprimerande samtid är inte skryt, det är mod. Och ännu modigare blir det när humanismens vindar vänder. Stanna kvar på barrikaderna, hur de än försöker håna, skrämma och riva ner er.
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.