Jag måste erkänna att jag älskar Stockholm
Min mamma var från Uppsala och min pappa kom från Halmstad. Själv växte jag upp i Malmö. På 70-talet flyttade jag till Stockholm för att plugga och i början av 80-talet mötte jag min småländske man på Aftonbladets centralredaktion.
Våra barn är andra generationens stockholmare.
Jag håller fortfarande på MFF, men måste erkänna att jag älskar Stockholm.
Jag delar säkert min kärlek med många som kommer hit, alldeles oavsett var de kommer ifrån. Jag älskar torgen med grönsaker och utsikten från fyrans buss över Västerbron.
Affärerna, människorna och stråken genom innerstan; Sveavägen, Drottninggatan, Götgatan.
Har ni tänkt på vilken resa man kan
göra längs den sträckan? Från de begagnade bilhandlarna i norr, in mot storföretag som Bonniers, Skandia och SEB, vidare genom regeringskvarteren, förbi riksdagen över till kultureliten på Södermalm.
Så är makten för-
delad över Stockholm.
Då är det lugnare
i förorterna. Ska jag
välja några blir det Midsommarkransen, för att det är så fint där, eller Farsta och Högdalen, för att de är så 60-tal.
Jag missade Stadshuset på Kungsholmen. Där sitter den
lokala makten i Stockholms vackraste hus.
I Dagens Nyheter läser jag att den borgerliga makten i Stockholm går framåt medan oppositionen går tillbaka.
Enskilda opinionsundersökningar gör ingen sommar, men oppositionsborgarrådet
Carin Jämtin erkänner att hon måste bli ”mycket tydligare
i bostadsfrågan”.
Tydligare
i bostadsfrågan?
Nej, det är inte en försynt kanslisekreterare i bortre korridoren som harklande försöker få ordet.
Det är oppositionsborgarrådet i Stockholm som samlar väljare.
Hur vore det om oppositionen i Stockholm slogs för fler billiga lägenheter?
Kämpade för jobben i Stockholm?
Krävde bättre vård av de äldre?
Eller helt enkelt ville ha godare skolmat?
I ett Stockholm som privatiseras och rustas ner borde det vara lätt att samla stöd bara man blir lite förbannad.
I de politiska salongerna kallas det för triangulering, när partierna väljer att lägga sig i mitten för att nå så många marginalväljare som möjligt. Det betyder att socialdemokraterna lägger sig lite åt höger för att kunna sno åt sig en och annan folkpartist. Moderaterna lägger sig åt vänster för att kunna plocka tillbaka någon socialdemokrat.
Så nu ligger de politiska blocken fegt där i mitten och lurpassar
på samma väljare.
Socialdemokraterna.terna vill ha friskolor och moderaterna säger att de vill ha bra kommunala skolor. Vem ska man lita på?
Risken finns att man helt enkelt väljer den partiledare som verkar trevligast. I våras följde jag borgmästarvalet i London. Labour förlorade stort, men det berodde inte på borgmästarkandidaten Ken Livingstone.
Det var hans partiledare
Gordon Brown väljarna ville ha bort. Gordon Browns före-
trädare Tony Blair gjorde trianguleringen till en skön konst, han höll sig väl med nästan alla. Ken Livingstone och Gordon Brown fick betala priset och London blev borgerligt.
London och Stockholm är unga och moderna
städer. De borde vara
rödare. Stockholmarna kan riva upp himmel och jord för att få gupp i en gata eller för att få stopp på regeringens FRA-lag. Parti-
politiken struntar de i.
Kanske är det partierna som helt enkelt blivit för tråkiga?