Sorg över Göteborg

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Hvitfeldtska gymnasiet, Avenyn, Vasaparken, Järntorget, kartan över Göteborg har präntats in i medvetandet hos landets invånare. Vi var många som följde nyhetssändningarna dygnet runt denna dramatiska helg då det besinningslösa våldet stormade den svenska idyllen.

När jag vandrar genom gatorna i Göteborg på lördag förmiddag behärskas staden av ett osäkert lugn. Ett annars så livligt köpcentrum som Nordstan är i det närmaste folktomt. Stämningen påminner om dagen efter mordet på Olof Palme. Människor samtalar lågmält och går med sänkta huvuden. Som i sorg.

Vad var det som hände? Vems är felet? Debatten kommer att pågå länge. Men ett är säkert: många har skuld i det som skedde.

I helgen mötte vi tre olika världar samtidigt.

Det var kravallerna med maskerade ligister som inget annat vill än att ställa till kaos och som inte har den minsta respekt för mänskligt liv. De är professionella våldsverkare hitresta från hela Europa. Tyvärr drar de med sig unga idealister som tror att det mest radikala är att slänga sten på poliser.

Terroristerna drar nu till nästa stad med ett internationellt toppmöte där de kan ställa till bråk. Kvar finns skadade människor och förstörelse för miljontals kronor. De stenkastande idioterna drivs av sin egen utvaldhet och våldsromantik men skiter fullständigt i att de drar med sig ungdomar som aldrig förr har kastat sten. En 19-årig kille kämpar nu för sitt liv på Sahlgrenska sjukhuset.

Jag pratar med några poliser. De är bittra. Det är förståeligt men jag överraskas av att de utstrålar samma sorts utanförskap som demonstranterna. Ingen förstår dem, media vinklar och politikerna är dumma i huvudet, anser de. Demokratiförakt iklätt kravallutrustning.

Det upptrappade våldet skapar ingen bra poliskår. Vem orkar vara polis längre? Risken är att det bara är dräggen, för såna finns bland poliser likaväl som bland demonstranter eller oss journalister.

En vackrare verklighet framträdde med de fredliga demonstranterna, de som kritiserar hyperkapitalismen och den orättvisa världsordningen. Fältbiologer, kyrkfolk, Attac, liberaler och vänsterpartister gick sida vid sida. Mängder av seminarier har hållits om jordens framtid, flyktingpolitik och demokrati.

När jag ser några gråhåriga tanter tåga mot Slottsskogen under parollen Kvinnor för fred, minns jag den stora fredsdemonstrationen i Göteborg i början av 1980-talet. Jag var där och skrek slagord mot stormakternas kärnvapenupprustning. Vi var 50 000 personer. Inte en enda polis syntes till. Och definitivt inte några svart-huvade demonstranter.

Varför tilläts våldsverkarna gå med i helgens demonstrationståg? Man skanderar icke-våld men gör inget för att mota bort de beväpnade.

I Slottsskogen hör jag talare efter talare utnyttja de våldsamma upploppen i sin politiska agitation. De skyller allt på polisen och åhörarna jublar.

Då känner jag sorg. Ska den nya vänsterrörelse som lyckats samla biskopar, flyktinggömmare och fackföreningsaktiva tas över av flummiga våldsromantiker och gamla 68:or som på nytt vill leka unga revolutionärer och som innerst inne föraktar folkrörelsedemokratin? I så fall kan Attac och den seriösa globaliseringskritiken säga adjö till folkets stöd.

EU-toppmötet innanför kravallstaketen på Svenska Mässan var sin egen slutna verklighet. Långt från vanligt folk, javisst. Men för första gången har ett ordförandeland i EU bemödat sig om dialog med EU-kritikerna. På Fritt Forum samtalade EU-höjdare med proteströrelsens folk.

Förståsigpåare i medierna kallar nu detta för ”svensk naivitet”. Högerpolitiker kräver fler poliser och tårgas. En pressad svensk statsminister tillsätter en utredning.

Jag hoppas verkligen att Göran Persson inte överger den svenska modellen utan i stället känner stolthet över att Sverige faktiskt försökte minska avståndet mellan EU-eliten och folket. Om dialog ska kallas naivt har vi sannerligen anledning att känna sorg, sorg över en döende demokrati.

Helle Klein