Bilderna väckte vårt engagemang
På Valborgsmässoafton har det gått 35 år sedan Saigon befriades. Dagen efter, den första maj 1975, skrev jag min första mening som nyanställd journalist:
Vi hyllar det fria Vietnam.
Jag citerade den dåvarande försvarsministern Eric Holmqvist som höll tal på Stora torget i Norrtälje. Han var klädd i finkostym och jag fick hans tal efteråt, täta rader som perforerade det tunna skrivmaskinspappret.
Han skrev om freden i Vietnam. Ett nästan 20 år långt krig var till ända,över en miljon människor döda och mer än tre miljoner sårade. Människor var på flykt och stora delar av landet besprutat med avlövningsmedlet Agent Orange som också det dödade befolkningen, fast på ett långsammare sätt.
Det var pressbilderna som väckte vårt engagemang för Vietnam. Den sydvietnamesiske polischefen Nguyên Ngoc Loan som avrättade en tillfångatagen gerillaman i Saigon. Nioåriga Kim Phuc som sprang längs vägen, naken, skrikande av smärta när napalmen frätte sönder hennes kropp.
Fyra år efter freden i Vietnam landsattes ryska fallskärmsjägare i Afghanistan. I sin nyutkomna bok Vägen ut ur Afghanistan (Leopard förlag) beskriver Pierre Schori det som skulle bli nästa Vietnamkrig, Sovjetunionens invasion av Afghanistan.
Tio år senare hade 1,5 miljoner afghaner dödats, människor var på flykt och landet förött av kemiska vapen och över 20 miljoner landminor. När ryssarna lämnade Afghanistan tog talibaner och krigsherrar över och efter den nionde september 2001 slog USA till.
USA:s krig mot terrorismen drabbade alltså ett redan mycket plågat land. Världens näst fattigaste, enligt FN:s statistik. Och i detta det näst fattigaste av alla fattiga länder slåss Nato-styrkor fortfarande mot talibanerna.
Lidandet är det samma även om alla krig är olika. Den här gången slåss svenska soldater under ett Nato-befäl som också har kontroll över de bilder som kablas ut över världen.