Bildts kompisar på plats i Eritrea
Dawit Isaak har fått en särskild plats i våra hjärtan”, skrev historieprofessorn Tekeste Negash i Aftonbladet när den stora mediekampanjen startade den 27 mars.
De fyra stora tidningarnas kampanj har visat vilket styrka breda medier kan uppbåda om de bara vill. Isaaks fall har nått förstasidorna. Han finns i allas medvetande.
Tänk vilken skillnad mot de första åren av Isaaks fångenskap. Då var det nästan ingen som brydde sig.
När Reportrar utan gränser gav sitt första Pressfrihetspris till Isaak 2003 fick det marginell uppmärksamhet. Nu har över 200?000 svenskar skrivit under uppropet till stöd för sin landsman. UD påstår att inget annat fall prioriteras högre än Isaaks.
Men ingenting har hjälpt. Isaak sitter fortfarande fast i helvetet i Eritreas fängelser.
En förklaring till dödläget är den nationalistiska ideologi som driver Isaias Afewerkis regim. I ett You Tube-klipp från 1970 beskriver presidenten hur det ”nationella medvetandet” måste stärkas. Alla etniska, religiösa och andra motsättningar måste raderas ut och ersättas av detta nationella medvetande. I en intervju tre år senare säger presidenten att Eritrea måste kunna klara sig även om det isoleras helt från omvärlden. ”Annars blir man politiskt beroende av andra.”
Eritrea har fastnat i befrielsens ögonblick och tycker sig därför kunna ge blanka fan i att omvärlden kräver Isaaks frihet.
Sådan är retoriken. I praktiken kan ingen regim vara helt oberörd av tryck utifrån. Alla vägar måste prövas. Isaak är sjuk. Det är en fråga om liv och död.
Carl Bildt borde omedelbart resa till Asmara. Ett besök på den nivån kan vara avgörande. Journalisten Stig Fredriksson har föreslagit att kungen ska skriva ett brev till president Afewerki och på rent humanitära grunder vädja om Isaaks frihet. Och varför inte använda EU:s bistånd till landet som påtryckningsmedel. Sverige blir ordförande för EU om några veckor. Det är ett lysande tillfälle.
Dessutom borde man granska vilka företag från EU och Sverige som finns i Eritrea. När jag besökte Eritreas ambassad i Stockholm förra året var deras högste diplomat på platsen mycket stolt över att Lundin Mining investerat i landet.
Kanske en tråd att dra i? Men när jag googlar företaget ser jag att ekonomen Dambisa Moyo nominerats till styrelsen för Lundin Petroleum. Moyo har nyligen gett ut boken Dead Aid. Där skriver hon bland annat att fattiga stater kan behöva en stabil diktator under uppbyggnadsskedet. För att folket inte ska protestera mot ”nödvändiga” ekonomiska reformer.
Så man ska väl inte hoppas för mycket. Men ändå: Carl Bildts gamla kompisar finns på plats i diktaturen. Kanske ett uppslag värt att gräva vidare i.