Det som är fel i USA kan bli rätt i Sverige

Hon är på väg hem nu. Efter över 27 år i amerikanskt fängelse kommer Annika Östberg hem till Sverige.

Förhandlingarna mellan Sverige och USA har varit oerhört känsliga.

Ingen vill kommentera fallet Östberg av rädsla för att väcka de anhörigas känslor.

Så sent som förra året mötte Annika Östberg dem i Kaliforniens kriminalvårdsnämnd.

Annika grät medan döttrarna till den mördade polisen anklagade henne för mordet hon aldrig begick.

Det var ju inte Annika Östberg som höll i vapnet som dödade de två männen, polismannen Richard Helbush och restaurangägaren Joe Torre. Det var hennes pojkvän som sköt, men som hängde sig i cellen så att Annika fick stå där ensam och möta de anhöriga.

–?Du bör dö här i fängelset, jag hatar dig.

De anhörigas röster har spelat stor roll varje gång Annika Östberg nekats tidsbestämt straff. Vi svenskar har haft lite svårt att förstå allt det hat som tvingat Annika Östberg att sitta fängslad i 27 långa år.

Ok, hon var en strulig tjej som flyttade till USA med sin mamma, som rymde hemifrån och gick på knark. Som valde fel män och fick en son när hon var femton.

Men det hårda hippielivet fick ett brutalt slut den sista april 1981 då de två männen mördades.

När sonen dog i en bilkrasch satt Annika i fängelse. Det är lätt att känna frustration över Annika Östbergs öde.

Många jämför med svenska förhållanden. Här hemma hade hon fått en juste rättegång för vi blandar inte in känslor i rättsskipningen.

Fast är det riktigt sant längre?

Vi sneglar väl en hel del på den amerikanska rättstraditionen där anhöriga kräver upprättelse i rättegången.

1988 införde vi målsägandebiträden som står på de drabbades sida.

I december 1999 reste Annelie Ljungberg sig upp och talade till de tre män som stod åtalade för mordet på hennes sambo i Malexander.

Hon bröt svensk rättspraxis med sitt oerhört gripande tal, en ren kärleksförklaring till den mördade polismannen Olle Borén. Men också en bön om upprättelse:

–?Jag hoppas att livstids fängelse i ert fall innebär att någon verkligen kastar bort nyckeln.

Hennes tal har följts av flera. Numera är det snarare regel att anhöriga själva talar i mordrättegångar. De bloggar om sin sorg och pratar med journalister och det är helt klart ett sätt att bearbeta det mest förfärliga.

Öppenheten ställer helt andra krav på domare och nämndemän som fortfarande ska döma i sak och inte i känslor.

Fast till och med det har diskuterats i en proposition om omvandling av livstids fängelse.

I sitt remissvar resonerar Lagrådet om anhöriga ska ses som part i processen.

Propositionen ligger på is, men frågan är väckt. I de svenska rätterna talar anhöriga redan med nästan samma glöd som i USA.

Och då kan det som känns helt fel i USA kännas helt rätt här hemma i Sverige.

Följ ämnen i artikeln