Gör Ullenhag arbetslös nu
3 JUNI 2013. Integration
Fredagen den 22 oktober 2010 besökte Erik Ullenhag (FP) Rosengård i Malmö. Dagarna innan hade Malmöpolisen bekräftat att en serieskytt gick lös i staden. Offren hade utländskt utseende och paralleller drogs direkt till Lasermannen.
Regeringen skickade inte statsministern, inte justitieministern utan Erik Ullenhag, integrationsministern.
På engelska kallas det ibland ”dog-whistle politics”, hundvisslingspolitik. Ljudet i en hundvissla har en frekvens människoörat inte kan uppfatta. Därför hör hunden när man visslar utan att man stör grannarna.
Hundvisslingspolitiken fungerar på samma sätt. Genom att exempelvis skicka integrationsministern till en brottsplats säger man att det är en fråga om utlänningar, utan att man faktiskt behöver säga det. De man vill nå med sitt budskap hör ändå.
Samma sak händer om man skickar integrationsministern för att kommentera brända bildar och stenkastning, exempelvis i Husby. Beslutet att skicka ut Erik Ullenhag för att ropa på fler poliser ett par dagar efter att det började brinna kan mycket väl ha förlängt upploppen.
Genom att, inte så diskret, säga att regeringen såg det hela som ett ”invandrarproblem” förstärktes både utanförskapet och avståndet till de boende i Husby.
I stället för att lösa problem har Erik Ullenhag bidragit till att etnifiera dem, i stället för att tala om arbetslöshet eller bostadsbrist pratar vi om kulturkonflikter. Men lösningarna är fortfarande fler jobb, bättre utbildning och fler bostäder, och inget av det ligger på integrationsministerns bord.
Eftersom all verklig politik utformas på andra departement blir Erik Ullenhag en pratminister som skapar illusionen av att regeringen faktiskt har en integrationspolitik. Själva integrationsministerposten bygger på ett ”vi och dom”-tänkande som skymmer det faktum att sakfrågorna nästan alltid handlar om klassklyftor.
Integrationsministerposten tillsattes av S en gång i tiden, eftersom man trodde att den kunde bidra till att förbättra integrationen. Man ville väl, men det fungerade inte.
Integrationsministerposten har blivit ett hinder för integration. Ett hinder som borde tas bort. Det Sverige behöver nu är inte mer prat, utan en fungerande politik för utbildning, jobb och bostäder.