Den sociala konflikten lever ännu

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Den borgerliga regeringen förbrukar sensationellt snabbt sitt förtroende.

I går gav SCB ett facit. Genom socialdemokratins starka tillväxt försvinner Reinfeldtregeringen långt bort från valresultatet.

Tryggheten osäker

Huvudorsaken till regeringens något fiaskobetonade start gestaltades över hela landet i går: stora, fackliga manifestationer genomfördes mot nedrustningen av a-kasseförsäkringen.

Löntagare och deras organisationer ser upplösningen av det trygghetssystemet som ett led i plan för en mer djupgående omvandling av arbetslivet: sämre villkor för fackligt arbete, urholkning av möjligheterna till utbildning och på sikt etableringen av en ganska omfattande låglönemarknad. Därmed skapas en ny social exklusion eller ”utanförskap” för att använda Reinfeldts språk.

Löntagarkritiken växer i takt med att regeringen riktar betydande skattesänkningar och annan välvilja mot redan privilegierade skikt och till företagens ägare.

Motståndet, mätt såväl i SCB som bland demonstranter, följer av att regeringen helt enkelt attackerar grunderna för den sociala modell som fungerat ganska väl.

”Om regeringen inte lyssnar på människors protester ska de få se vad det betyder att ta kamp mot världens starkaste fackföreningsrörelse”, sa Wanja Lundby-Wedin vid demonstrationerna.

Brist på respekt

Från höger brukar den sortens uttalande klassificeras som brist på respekt för en folkvald regering och hot mot demokratin.

En demokratisyn som föreställer sig att medborgarna bara ska buga och acceptera regeringspolitiken är, minst sagt, inskränkt. En folkvald regerings legitimitet är lika självklar som att regeringen ständigt ska utsättas för granskning, opposition och rentav protester.

LO beskrivs rutinmässigt av borgerligheten som en toppstyrd pamporganisation. I själva verket är medlemsdemokratin starkare och aktiviteten inom fackföreningsrörelsen väsentligt mer omfattande än i de politiska partierna.

Protesten ett krav

Gårdagens protestaktioner växte fram genom krav från lokala fackliga organisationer.

Den borgerlighet som hutar åt LO ställde alltid sina tjänster till förfogande när Ericsson eller något annat storbolag packade väskorna för att fly Sverige i protest mot något misshagligt regeringsbeslut. När något direktörskollektiv bredde ut sina attacker på debattsidorna fick de ständigt medhåll av högerpressen: inga reservationer om försåtliga attacker mot demokratin.

Göran Persson försvarade sig i höstas mot direktörer som ville fly landet om Perssons parti vann valet. Han beskrevs då som bärare av enpartistaten.

Allt är mycket enkelt: löntagare och deras organisationer protesterar mot borgerlig klasspolitik. Det privata näringslivet mot socialdemokratisk.

Det berättar att såväl politiska som sociala konflikter lever, lyckligtvis.

OS