Mördaren blev offer

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Dödsstraff kan aldrig försvaras

Politiskt dog Saddam Hussein definitivt den 3 december 2003. Då släpades han upp ur ett litet eländigt källarutrymme nära hemstaden Tikrit. Förödmjukad, sliten och trött fördes han till fängelse. Långt från sitt löfte att dö i strid.

Tre år senare föll dödsdomen, efter en kaotisk rättegång.

I går, 69 år gammal, hängdes han. Ett kvarts sekel av blodigt envälde och krig, som kostat hundratusentals människor livet, är förbi. Endast en liten spillra av diktatorns mest lojala kan sörja. Martyriet är lyckligtvis långt borta.

Avrättningen däremot måste fördömas. Dödsstraff kan aldrig försvaras och den juridiska processen nådde aldrig fram till Saddams grövsta förbrytelser, bland dem giftgasmorden på tusentals kurder.

Ledare för Baath

Saddam nådde makten ett drygt halvsekel efter det att Storbritannien låtit rita kartan över protektoratet. Född i ett bondehem och tidigt föräldralös drogs Saddam snart mot det politiska våldet. Som 20-åring mördade han en lokal kommunistledare i Tikrit och några år senare deltog han i en mordkomplott mot landets ledare, general abd al Karim.

Saddam drevs för en tid i landsflykt men återkom som en av ledarna för det sekulära Baath-partiet som senare, i samarbete med CIA, störtade al Karim, senare dödad och bokstavligen kastad till hundarna.

Fick stöd av USA

Efter blodiga utrensningar av såväl den politiska som militära eliten blev Saddam president 1979, omgiven av klangemenskapen från Tikrit och med absolut makt över parti, stat, säkerhetstjänst och militär. ”Fruktans republik” etablerades, landet militariserades och Baath-partiet blev enväldigt.

Få utanför Irak protesterade mot massdödandet, tortyren och förtrycket. Snarare kunde Saddam räkna med välvilja från väst: investeringar, vapenleveranser och oljeaffärer.

Diktatorn förvandlades av USA till pålitligt värn mot det Iran där Khomeini lett en islamisk revolution. Under det långa kriget mellan de både grannstaterna, där en miljon beräknas ha dödats, räddades Irak till seger med amerikansk hjälp. Inte ens Saddams systematiska användning av kemiska stridsmedel eller hans och ”kemiske Alis” utrotning av kurder i Halabja rubbade samarbetet. Det slogs i spillror två år senare när Sadddam lät invadera Kuwait och hotade ta kontroll över en ännu större del av oljeresurserna. I ett mycket snabbt och effektivt krig, ”operation Ökenstorm” slog USA ut Iraks militära styrkor och spred, förstås, också död och lidande över civilbefolkningen.

Folket i kris

Kriget kunde ha gjort slut på Saddam-tyranniet. I söder gjorde shia-muslimer revolt och intog majoriteten av landets provinser. De uppmuntrades av George Bush. USA offrade dock motståndsrörelsen för att trygga vad Bush-administrationen uppfattade som stabilitet i regionen. Saddams hämnd mot shiamuslimer blev grym och blodig. Hans envälde restaurerades, fast makten beskars av de hårda fredsvillkor FN beslutade om.

FN-sanktionerna spred nöd över befolkningen: barnadödligheten blev dramatiskt högre, livsmedelspriserna ökade med tusentals procent. Vatten förgiftades, elsystem slogs ut. Saddams härskande krets försåg sig med hjälp av smuggel, svarta affärer och hemliga uppgörelser. Saddam lät, på megalomant manér, bygga sig ytterligare palats.

11 september

Irak hade, via FN-beslutet, förbundit sig att avveckla alla massförstörelsevapen, bland annat skrota varje tanke på att bygga kärnvapen. FN:s vapeninspektörer, bland dem två svenskar, tvingades arbeta under svåra förhållanden.

Kanske skulle Saddam kunnat fortsätta att härska över sitt svältande land ytterligare några år om inte 11 september 2001 skapat skräck i USA:s statsledning. Saddam kom att definieras som ett av de svåraste terroristhoten, lierad med al-Qaida och utrustad med vapen som på tre kvart kunde sprida ödeläggelse över västvärlden.

Anklagelserna, alla effektivt dementerade, ledde fram till ytterligare ett krig – utan stöd från FN.

Under mars 2003 krossade USA det som fanns kvar av Saddams styre. Bland de många tiotusentals döda fanns Saddams båda söner, båda med smak för mord. Klanen, och den gamla Tikrit-familjen, söndersliten av blodiga uppgörelser, fanns inte längre.

Saddams fall var en stor befrielse för det irakiska folket. Frigörelsen var dock inte folkets egen, den följde efter efter en massiv militär invasion och ledde till en lång ockupation, i allt väsentligt i avsaknad av planer på hur fred och demokrati ska byggas och befolkningens välfärd tryggas.

Bland annat genom detta politiska och humanitära vakuum skapades nytt våld, nya ohyggligheter och mord. Kurderna kan dock betraktas som krigets segrare.

Folket lider fortfarande

Abu Graib-fängelset, en gång Saddams tortyrkammare, blev scenen för ockupanternas skändligheter. Landet slets sönder i etniska och religiösa konflikter, tidigare kontrollerade och krossade av Saddams våldsamma centralmakt.

I dag säger 90 procent av befolkningen att de fått det sämre under det nya styret, lika många underkänner den USA-stödda regeringen. Missnöjet får absolut inte tolkas som längtan tillbaka till Saddam-diktaturen, det är snarare en protest från ett folk som fortfarande lider.

OS