Terrorn utnyttjas som slagträ mot flyktingar

Egentligen borde terrorn i Paris stärka banden mellan IS fiender. Mellan de flyktingar som har kommit hit för att leva i fred och frihet, och de samhällen som erbjudit dem en fristad. Vi är på samma sida i den här striden.

Jo, den kom som ett brev på posten. Tanken att flyktingar nu bör nekas asyl för att skydda Europa mot terror.

Redan i lördags sa den nya polska högerregeringen att landet efter attackerna inte tänker ta emot fler flyktingar enligt de kvoter som EU förhandlat fram. Det påstådda motivet? Rädslan för ­terrorister.

Fast egentligen är det så klart ett svepskäl.

”Det finns flyktingar. Och så finns det terrorister. De förstnämnda flyr från de sistnämnda.” Så skrev ­Aftonbladets Carina Bergfeldt i en kolumn i förrgår. Och så är det ju.

Men självklart sprider alla de, som redan ogillar ­invandrare, nu idén om att terrorn är deras fel.

Då kanske det kan vara värt att minnas att fyra av fem av de terrorister som hittills identifierats som gärningsmän i Paris är ­franska medborgare.

Taimour Abdulwahab, den misslyckade självmordsbombaren som sprängde sig i luften på Drottninggatan 2010 var uppväxt i Tranås.

Ja, det finns risk för att våldsbenägna individer kan ta sig olagligt in i Europa.

Men enligt den tyska, franska och svenska säkerhetstjänsten är det inte i flyktingströmmar som det största hotet från terrorister finns. Utan här hemma.

Och vem tror egentligen att en av världens mest sofistikerade och välfinansierade terrorsekter skulle välja att skicka sina fotsoldater till Europa på en livsfarlig gummibåt eller till fots ­genom Balkan?

Just nu är det Europa som exporterar heliga krigare till Syrien och Irak, inte tvärtom.

Dessa fanatiker inspireras av en kraftfull ideologi, militant islamism, som vi inte lyckats motarbeta. En grogrund finns också i polari­sering och utanförskap, och

i de kränkningar av mänsk­liga rättigheter som skett under flagg av ”krig mot ­terrorn”.

Världssamfundet måste samla sig till en kraftansträngning mot IS, politiskt, militärt och ideologiskt. Men vi ska inte gå i deras fälla.

Den som nu tar till­fället i akt att hetsa mot flykt­ingar i allmänhet eller muslimer i synnerhet gör precis det ­jihadisterna vill.

Vi lever i en svår tid där viktiga värden hotas och bryts mot varandra.

Mördandet i Paris, i kombination med det faktum att EU inte klarat av att agera gemensamt i flyktingkrisen, riskerar nu att leda till ett definitivt slut för den fria rörligheten i Europa.

Det vore ett enormt bakslag.

Svaret på både terrorhot och flyktingvåg är i första hand att skapa fred i Syrien. Utan det finns ingen väg till säkerhet vare sig i Mellanöstern eller här.

Men Europa måste också här och nu svara på den dubbla utmaning som flyktingkris och terror skapar.

EU har en självklar rätt till kontroll över sina gränser. Att upprätthålla den är centralt för legiti­miteten gentemot unionens medborgare – ­särskilt i tider när rädsla för terror sprider sig.

Därför finns ingen annan rimlig linje än den Stefan Löfven nu driver – att öka samarbetet, att ­kontrollerna vid EU:s yttre gräns stärks och att medlemsländerna tar ett ­gemensamt ansvar för ­flyktingkrisen.

Om inte Europas ledare klarar detta kommer land efter land att stänga sina ­nationsgränser och Italien, Grekland och Kroatien åter lämnas i sticket.

Det skulle destabilisera hela vår kontinent.

Ansvariga politiker och vi medborgare måste nu navigera i en tid av rädsla och osäkerhet där starka krafter utnyttjar läget för att ställa grupper mot varandra.

Egentligen borde terrorn i Paris stärka banden ­mellan IS fiender. Mellan de flyktingar som har ­kommit hit för att leva i fred och ­frihet, och de samhällen som erbjudit dem en ­fristad.

Vi är på samma sida i den här striden.