Ultraliberalismen är gårdagens lära
När redaktionen för ”Skavlan” för två månader sedan sammanförde den norska flygmiljardären Bjørn Kjos med internationell ekonomis omslagsgosse nummer ett, Thomas Piketty, skapade man ett slags tidsdokument.
Inte för att skattekverulerande miljardärer är ovanliga eller för att Pikettys beskrivning av hur klyftorna växer är alldeles nya. Nej, nyheten var att det ses som bra tv att på bästa sändningstid låta en fransk akademiker – låt vara världsberömd – avslöja en självömkande och stormrik entreprenör.
Det skulle inte ha hänt för bara något år sedan. I själva verket har den politiska debatten – från höger och en bra bit till vänster om mitten – i årtionden utgått ifrån att växande klyftor är oundvikliga, eller i vart fall en förutsättning för tillväxt och utveckling.
Men något har alltså hänt och tv-mötet mellan Kjos och Piketty är bara ett exempel.
När hjälporganisationen Oxfam publicerar siffror som till exempel visar att jordens 85 rikaste personer äger lika mycket som den fattigaste hälften av mänskligheten citeras de av världens ledare. Internationella valutafonden och OECD – länge den dogmatiska marknadsliberalismens djupaste bunkrar – publicerar nu fler rapporter om hur växande klyftor hindrar tillväxten.
I sin nya roll som kringresande ekonomiorakel oroar sig till och med Anders Borg för de växande klyftorna.
Det är snart bara några övervintrande ultraliberaler på Timbro och Annie Lööf som ropar efter ännu större skillnader mellan rika och fattiga.
Det nyss moderna är alltid det mest daterade.
Samhällsförändringar är dock långsamma processer. Även om världens ekonomer nu överger de senaste årtiondenas religiösa tro på
den oreglerade marknaden fortsätter omfördelningen, från alla med små resurser till några få med väldiga rikedomar.
Klart är förstås att skatter, demokratiska beslut och politiska reformer måste gå mot en renässans som motor
i samhällsutvecklingen.
För vad är det för samhällsproblem vi ständigt diskuterar? Bostäder, järnvägar, skolan och sjukvården. Klassiska områden för välfärdspolitik och dessutom saker som vi vet att marknaden aldrig kommer att leverera, i alla fall inte till alla.
Den bortgångne brittiske historikern Tony Judt fångar det där i sin sista bok, ”Illa far landet”. Han beskriver bland annat just järnvägen som både en praktisk politisk utmaning och en sorts symbol för behovet av gemenskap.
Men en renässans för politiken, och för politiska lösningar, kommer inte i sig att minska klyftorna. Tvärtom visar de svenska välfärdskapitalisternas framfart att klassiska samhällsuppdrag kan bli lönsamma affärer för de redan förmögna.
Om vi ska kunna bryta de senaste tre årtiondenas utveckling mot allt större klyftor måste också det uppenbara uttalas, att samhällsbyggande ibland handlar om motstridiga intressen. Om klasskamp, för den som vill använda stora ord.
Därför var det knappast överraskande när ekonomerna på IMF i våras konstaterade att det finns ett samband mellan de senaste årens växande ojämlikhet och de fackliga organisationernas internationella tillbakagång. Starka fackförbund har inte minst en återhållande effekt på de rikastes girighet.
Hindren ser naturligtvis nästan oöverstigliga ut. Fackföreningsrörelsen har inte bara haft arbetsgivare och en ofta fientlig politik att tampas med.
Fler små arbetsplatser och otryggare anställningar präglar det arbetsliv som möter dagens unga. Tillsammans med till exempel ökad internationell konkurrens och allt längre entreprenörskedjor gör det fackets arbete oerhört mycket svårare.
Ändå finns inget alternativ.
En organiserad arbetarklass förändrar maktbalansen på arbetsmarknaden, men den förmår också ställa politiska krav. Krav på en praktisk politik för att fördela välstånd och maktresurser.
Det är en utmaning, inte minst för socialdemokratin. Partiet har genom historien visat att det kunnat fungera som ett slags allmänintressets väktare, och det är ett arv att förvalta.
Men samtidigt har den socialdemokratiska politiken alltid utformats med ett jämlikhetsideal för ögonen. Även om partistrategerna helst talar om Socialdemokraterna som Framtidspartiet står det fortfarande Arbetarepartiet på valsedlarna.
Det kanske är dags att inse att det kan vara samma sak.
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.