Regeringen har ingen jobbpolitik
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-05-12
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Socialdemokraternas sysselsättningspolitik är vid vägs ände, skrev nyligen LO-ekonomerna.
Jag förbryllades av rubriken. Vid vägs ände? Problemet är väl att vi inte har
någon socialdemokratisk sysselsättningspolitik och inte haft någon på 10–15 år?
I måndags följde LO upp sin kritik. Regeringens arbetsmarknadspolitik oroar. LO vill ha mer individuellt stöd till de arbetslösa, fler arbetsmarknadspolitiska program och högre lönebidrag. ”Det är bättre att subventionera anställningar av personer med nedsatt arbetsförmåga än att betala dem för att stanna
hemma och inte arbeta”, skriver LO i sin rapport.
Regeringen har ett sysselsättningsmål, att 80 procent av arbetskraften ska vara sysselsatt. Det målet nås inte i år och inte heller 2005–2006. Trots det har regeringen låtit Ams nedrusta. Amsinsatserna minskar i förhållande till den växande arbetslösheten. Vi har aldrig i modern tid haft så små sysselsättningsinsatser i en lågkonjunktur som i år.
Ams nya policy att satsa mest på matchning av lediga platser och arbetssökande, inte på individuellt stöd, utbildning, beredskapsjobb eller lönebidrag är hittills ett misslyckande. Både regeringen och Ams har länge felbedömt den ekonomiska utvecklingen och fattat fel beslut.
Före jul ryckte finansministern och samarbetspartierna ut i en brandkårsinsats för att stoppa massarbetslösheten. I vårbudgeten följde de upp med fler åtgärder, men de räcker inte. Det finns inte pengar i statsbudgeten för en mer expansiv finanspolitik. I stället får de arbetslösa agera dragspel i konjunkturpolitiken.
Får vi bara ordning och reda i statens finanser så klarar vi jobben och välfärden har regeringen lovat. Det är ordning och reda – men välfärden rämnar och arbetslösheten stiger. För få arbetar och betalar skatt.
Vi har inte någon 90-talskris; vi tvingas inte låna av flinande finansvalpar på Wall Street, inflationen är låg, tillväxten god, affärerna med utlandet lysande, Sverige går med överskott – ändå kommer inte jobben.
Socialdemokraterna har historiskt hävdat full sysselsättning som det övergripande målet för den ekonomiska politiken. Sedan 1991 är det inte längre så.
Med en oberoende riksbank och anslutning till EU:s så kallade stabilitetspakt är låg
inflation och budgetbalans överordnade mål för penning- och finanspolitiken. Riksbanken har tvingat ner inflationen så hårt att vi fått deflation, sjunkande priser och på så sätt
bidragit till den rekordhöga arbetslösheten.
Men också finansministern är bunden vid masten. De tak som reglerar statsfinansernas utgifter är låsta tre år i förväg och tillåter ingen aktiv konjunkturpolitik.
När full sysselsättning var målet för den ekonomiska politiken drog alla krafter åt ett håll. Nu är finansministern förbjuden att bedriva expansiv sysselsättningspolitik. Då blir arbetslösheten buffert.
Det är hög tid att diskutera och ompröva den ekonomiska politiken. Hur ska finanspolitiken kunna stimulera till mera arbete?