Milano är mer likt Hörby än man skulle kunna tro
Tydligen inte självklart att ha skor på sig i rulltrappan
MILANO. Han sitter med benen i kors på tunnelbanesätet, han är världsvan och just det är hans första misstag. Medan han låter blicken vandra mellan övriga resenärer, hakan upplyft så många grader att överlägsenheten omöjligt kan missförstås, missar han att vagnen just rullat in på S. Ambrogio.
Ett ögonblick för sent kastar han sig mot dörrarna och begår det som ska bli dagens andra misstag. Som en riddare utan springare stöter han sin lans i form av ett rödblommigt paraply rakt in i drakens käft. Dörrarna smäller ihop och tåget börjar rulla, han sliter i paraplyet med full kraft men har inte en chans.
Den besegrade mannen kliver av vid nästa anhalt, med det blommiga paraplyet släpandes efter sig på perrongen.
Jag berättar detta därför att det är Milano i ett nötskal – vid första anblick obrytt och elegant, vid en närmare titt mest en storstad full av människor knådade ur samma deg som dem i, säg, Hörby.
Fast om man ska vara helt rättvis finns det några saker som skiljer Milanoborna från dem i en skånsk centralort. Milanos borgmästare är till exempel miljöpartist. Till skillnad från Giuseppe Sala ser jag inte kommunstyrelsens SD-ordförande i Hörby propagera för bilfria zoner. Men så är Milano också en av Europas mest förorenade städer.
Trots det känns allt rent. Det ligger inga knyckliga ölburkar och skräpar längs vägkanten. Gatorna blöta även när det inte regnar, som om någon farit fram över dem med en våt mopp när man tittade bort.
Det är med andra ord precis den typ av välmående stad som man röstar på Miljöpartiet i.
Till skillnad från kuststaden Ventimiglia där jag var tidigare i veckan. Där har de en högerpopulistisk borgmästare. Men de har också trasiga fönster, spruckna fasader och lösa tegelpannor som bara ligger och väntar på bästa tillfälle att trilla ned i huvudet på någon. På parkeringarna finns fler hemlösa migranter än bilar.
Jag betvivlar att parkeringarna i Hörby är lika tätbebodda. Men kanske har de sina anledningar att rösta på högerpopulister, de också.
Milanoborna må ha en grön borgmästare. De är progressiva, politiskt medvetna, hbtq-vänliga och världskända för sina modeveckor. Det är fullt av folk, de vet vad de vill och vart de ska. Att gå ner på stan är som att plötsligt finna sig mitt på arenan i en tjurfäktningsmatch iklädd röd toppluva.
Men de är inte så sofistikerade och vuxna som de verkar vid första anblick. Visst, de behöver fortfarande ha skyltar med överkryssade cigaretter på i barerna. Men efter ett tag märker man att de också har skyltar i kollektivtrafiken som visar att man inte får åka rulltrappa barfota.
Och de löper precis lika stor risk som, säg, någon från Hörby, att fastna i ett par tunnelbanedörrar i storstan.