Ålen överlevde världskriget – sedan kom Ulf Kristersson

Vattenkraften och fisket blir en dödsfälla

Vill inte regeringen skydda den utrotningshotade ålen?

Trots att Sigmund Freud var ännu mer besatt än jag, så är inte det här en text om Elektrakomplex. Det här är en text om ål. Eller Anguilla anguilla, som den europeiska ålen heter på latin.

Även Aristoteles ägnade åtskilliga timmar av sitt liv åt att förstå ålens ursprung. Ändå kom varken han eller Freud särskilt långt. Och än idag har ingen människa sett en ål para sig eller födas. Däremot har teorierna om ålens uppkomst och liv blivit lite mer specifika, vilket gick att läsa i den eminenta boken Ålevangeliet av Patrik Eriksson.

Man tror att alla ålar föds i Sargassohavet, eftersom det är i Sargassohavet man upptäckt de allra minsta ålarna. Således tror man också att det är där ålarna parar sig.

När den europeiska ålen fötts börjar den simma österut. Under färden, som tar 1-3 år, växer den från en larv till en glasål. När den når glasålstadiet fiskar gärna fransoser och spanjorer upp den. I Baskien anses bebisålen vara en delikatess.

Den ål som undkommer de sydeuropeiska fiskenäten och tar sig upp till norra Europa genomgår där ännu en metamorfos. Då blir ålen till en gulål – det stadie som ålen lever som allra längst i.

Alla ålar verkar ha förprogrammerade tankar om var de ska ta vägen. I Sverige finns det de ålar som chillar längs med kusten, andra tar sig in i små åar eller sjöar.

Och där lever de, ofta utan flytta på sig något nämnvärt, i 10-20 år. Tills den dagen ålen bestämmer sig för att skapa egna bebisar. Då blir den könsmogen och går in i sin slutgiltiga fas – blankål – och simmar tillbaka till Sargassohavet för att leka.

Ungefär såhär tror forskarna att ålens liv ser ut. Men eftersom ingen har kunnat följa en blankål hela vägen tillbaka till Sargassohavet, desto mindre sett en ål födas där, så är detta bara gissningar om ålens liv. Kvalificerade sådana, men ändå gissningar.

Detta innebär också att det inte går att föda upp ålar i fångenskap. De som säger sig syssla med “ålodling” – som om ålen vore en morot – tar helt enkelt upp vilda glasålar från sitt naturliga habitat och placerar därefter ut dem i bassänger eller sjöar.

I dag är ålen akut hotad. Den riskerar att utrotas.

Ingen vet riktigt varför, men forskarna tror det är en blandning av klimatförändringar, miljöföroreningar, skador från vattenkraft och omfattande fiske som är de bakomliggande orsakerna.

Eftersom åtgärder som att stoppa klimatförändringarna och föroreningar är mer långtgående har Internationella havsforskningsrådet (ICES) även uppmanat länderna i Europa att vidta direkta åtgärder. De har bland annat förordat ett stopp på ålfiske. Genast. Samt underlättande av vandringsvägarna för fisken.

Annars finns det risk att ålen försvinner.

Men i Sverige ignorerar man forskningens rekommendationer. Kristersson och company har nu bestämt på att man ska skjuta på miljöprövningen av vattenkraft – vilket innebär att ålar (och andra fiskar) blir till köttslamsor i turbinerna. Dessutom tillåter man att ålfisket fortgår i Sverige.

Ingen har ännu sett en öl födas – eller para sig. Ändå tror många att man kan ”odla upp” ålar.

Sedan några år tillbaka ger man inte längre ut några nya ålfiskelicenser, utan man låter bara de ålfiskare som en gång fått rätten att fiska ålen fortsätta med det. Förra året hade cirka 170 personer licens för att fiska ål i Sverige. Tanken är att ålfisket på så sätt ska dö ut av sig själv. Och det kommer det göra i sinom tid, eftersom de flesta ålfiskare är närmare pensionsåldern.

En fin tanke i grunden, men det finns ett problem: ålen har inte tid att vänta. För den håller på att utrotas nu.

Det går givetvis att ha sympati och förståelse för ålfiskarna. Det är sorgligt att yrket behöver gå i graven, och därmed yrkeskunskapen. Men nostalgi över svunna tider rättfärdigar inte att fortsätta fiska en utrotningshotad art.

De som vill fortsätta äta och fiska ål försöker argumentera för sin sak genom att säga att fisket och förtäringen gör oss upplysta om ålen och dess situation.

Tänk om vi hade haft samma argumentation med isbjörnar?

“Vi måste skjuta och äta de utrotningshotade isbjörnarna för att vi ska fortsätta bry oss om dem”.

Nä, det hela är absurt.

Även om svenska ålfiskare inte är den primära anledningen till ålens utrotning, så måste vi nu göra vårt yttersta för att ålen ska skyddas. Människan behöver inte ålen för att överleva. Men den utrotningshotade ålen behöver fredas från mänskliga aktiviteter för att överleva.

Förr eller senare kommer ålfisket ändå dö ut. Att försöka skjuta den döden på framtiden genom att legitimera ett fortsatt fiske på det utrotningshotade djuret är inte en hållbar argumentation. Likväl som det inte är hållbart att skjuta på miljöprövningen av vattenkraften.

Yrkesfiskarna kan kompenseras av staten. Det går att prioritera miljön och ändå ha en stabil elförsörjning. Allt går att lösa, förutom utrotning. För är ett djur väl utrotat, då är det borta. För gott.

Vi måste göra det vi kan för att värna den natur och det liv som finns kvar på den här planeten. Jorden har redan förlorat 69 procent av sin biologiska mångfald till följd av mänskliga aktiviteter. Vi har inte råd att förlora en enda art till.

Ålen har funnits på jorden i flera miljoner år. Den har överlevt världskrig, kärnvapen och kärnkrafthaveri.

Trots att några av vår tids största tänkare ägnat så stor del av sin karriär och tankekraft till att förstå detta djur, kvarstår fortfarande fundamentala frågetecken kring djurets existens.

Precis som så många frågor kvarstår om naturen och ekosystemens komplexitet.

Det vi däremot faktiskt vet om ekosystemen är dock avgörande. Vi är helt beroende av att de inte kollapsar, för då gör även vi det. Nu varnar forskare att vi är farligt nära en sådan kollaps. Ålen är bara en av dominobrickorna.

Och en sådan förlust kan inte den mest luttrade psykoanalytiker bota.