Nej, Greta Thunberg är ingen "tjej-Hitler"
SvD:s ledarsida gör kampen mot antisemitism en otjänst
I helgen hade Svenska Dagbladets ledarsida en text med rubriken Tjej-Hitlers har en särskild plats i helvetet.
Det blev inte så lyckat.
Konstnären Stina Wollter och klimataktivisten Greta Thunberg pekas ut. Resonemanget är ganska grumligt. Belägget för jämförelsen mellan Greta Thunberg och Adolf Hitler, ansvarig för Auschwitz och förintelsen av Europas judar, är vad Svenska Dagbladet kallar hennes ”aggressiva Palestina-aktivism”.
Alltså, som vadå?
”En tjej-Hitler är alltså någon som hellre kramar Hamas än hjälper kvinnor”, skriver Svenska Dagbladet utan att presentera ens en antydan om belägg för att Greta Thunberg ”kramat Hamas”.
Efter en storm av kritik ändrades ingressen men själva budskapet är fortfarande oförändrat.
Så låt oss granska detta i sak.
Nej, Greta Thunberg är ingen "Tjej-Hitler". Ingen annan heller. Själva begreppet är helt befängt. SvD:s ledarsida gör kampen mot antisemitism en otjänst.
Artikeln är den senaste i en rad utspel från borgerliga partier och opinionsbildare som försöker peka ut vänstern som antisemitisk.
Som liberala Dagens Nyheters politiska redaktör Amanda Sokolnicki påpekar i texten ”Ebba Busch utnyttjar judehatet för att tvätta bort sina egna synder” är syftet med kritiken främst att tvätta Sverigedemokraterna rena.
Att det finns antisemitism i Sverige är tyvärr ingen nyhet. Resultatet är att svenska judars liv begränsas vilket är helt oacceptabelt. Efter Hamas terrorattack sjunde oktober mot civila israeler och det följande kriget i Gaza har antisemitismen ökat, inte minst på nätet. Utanför Malmö synagoga har en israelisk flagga bränts utan att polisen ingripit, trots att det rimligen handlar om hets mot folkgrupp.
I Brittiska Labour hade man under flera år stora problem med skandaler om antisemitism kopplade till kretsen kring förre partiledaren Jeremy Corbyn. Det gick så långt att en statlig undersökning ledde till hård kritik av ledarskapet i partiet.
När nuvarande partiledaren Sir Keir Starmer valdes 2020 lovade han att rensa ut och rycka upp dessa strömningar med rötterna. Han har infört en nolltolerans mot antisemitism och rasism.
Hur bra det har gått kan man självfallet ha synpunkter på. Men det är ingen tvekan om att partiledningen brinner för detta.
I svensk arbetarrörelse finns få tecken på några liknande problem som brittiska Labour har brottats med. De två tillfällen högern brukar ta upp är en SSU-demonstration i Malmö 2019 där man sjöng ”krossa sionismen” och att riksdagsledamoten Jamal El-Haj deltog i en palestinsk konferens där en ledare uppges ha kopplingar till Hamas.
I båda fallen är det som hände oacceptabelt. Och det fick även konsekvenser. Jamal El-Haj fick en uttrycklig instruktion att inte gå på konferensen som han inte följde. Han är sedan dess avstängd från flera uppdrag i riksdagen, däremot inte som riksdagsledamot.
Om det uppstår fler exempel behöver naturligtvis Socialdemokraternas ledning slå ner stenhårt på dem.
Det som blir så problematiskt med högerns kampanj just nu är precis det som Amanda Sokolnicki pekar på. Att den snarare har sin grund i dåliga opinionssiffror och en önskan att legitimera samarbetet med SD än något annat.
Jag tolkar Svenska Dagbladets ledartext precis så.
Personligen tror jag att vi skulle behöva ett helt annat samtal om antisemitismen i Sverige, både den som finns i regeringens eget underlag och den som finns till vänster.
Det som behövs är folkbildning, inte slagord, och en tydlighet från de ledande politikerna om att detta är gränser ingen får gå över.
Även om man har väldigt dåliga opinionssiffror behöver man inte tappa kompassen fullständigt.