Dödlig arrogans

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Omvärlden måste våga samtala med Hamas

3 mars 2008. Än en gång räknar palestinier och israeler döda och skadade.

I Gaza har israeliska elitstyrkor skjutit ihjäl ett nittio-tal personer; kvinnor och barn finns bland offren. ”Minst nitton barn är dödade”, säger Rana el-Hindi från Röda korset. Sannolikt de ohyggliga effekterna av israelernas systematiska beskjutning av flyktinglägret Jabaliya.

Också israeler har offrats: två soldater dog under strid. En student dödades av raketer, avfyrade från Gaza.

Kraftiga attacker

Hans död utlöste den intensiva, närmast måttlösa, israeliska hämndaktionen. Attackerna underblåstes med krigiskt språkbruk av israeliska ministrar, som inte ens drog sig för att använda ordet ”shoa” om attackerna mot Gaza.

Ingenting rättfärdigar de palestinska raketbeskjutningarna mot de israeliska städerna Sderot och Ashkelon. Israel har rätt att försvara sina medborgare mot detta.

Israels blodiga attacker går dock långt utöver självförsvaret. De militära attackerna saknar proportioner, de kan inte kallas annat än omänskliga repressalier och hämndaktioner.

Slår bort kritiken

Israeliska politiker avfärdar, med vanlig arrogans, den milda kritiken från FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon: ”Vi kommer inte att stoppa vår Gaza-aktion för en sekund”, säger premiärminister Ehud Olmert. Försvarsminister Barak annonserar tydligt en militär invasion av Gaza. Den israeliska tidningen Haaretz skriver om förberedelser för att mörda Hamas-ledare. Det var ingen slump att israelerna besköt Ismail Haniyas kontor.

Israelernas dödliga repressalier har i praktiken gjort slut på de fredssamtal som proklamerades under toppmötet i Annapolis. Den palestinske presidenten Mahmoud Abbas, annars så kompromissvillig, har i vrede över den israeliska våldspolitiken ställt in alla samtal.

Effekten av de israeliska bombningarna tycks bli att de stridande palestinska falangerna kommer närmare varandra, att Hamas stöd bland palestinier ökar och att Annapolis läggs ner.

Våldet och döden i Mellanöstern är ett nederlag för omvärldens, främst USA:s och EU:s politik. Isoleringen av Hamas var en svårartad felbedömning. Oberoende av värderingen av organisationens politik är den, framröstad av palestinierna, en betydande maktfaktor. Fred kan inte uppnås utan den.

Avgörande ansvaret

Hamas har den senaste tiden förmedlat förhandlingsinitiativ såväl till västdiplomater som till Egypten, där säkerhetschefen Omar Suleiman är en nyckelperson. Hamas ställer tre villkor: Ömsesidig vapenvila. Upphävd belägring av Gaza. Utväxling av fångar.

Det är värt att pröva allvaret hos Hamas. Men då måste omvärlden vara beredd till samtal. Som Mona Sahlin efter för lång tvekan insett.

EU har det stora avgörande ansvaret.

OS