Religionsdialogen kan ge språk för försoning
En eftermiddag våren 1910 var en av föreläsningssalarna på Uppsala universitet överfull med åhörare. ”Är Jesus en historisk personlighet?”, löd temat för föreläsningen.
Vetenskapsmän hade lanserat teorier om att Jesus aldrig hade existerat.
Det kom så mycket folk att föreläsningen fick flyttas till universitetets aula. Under ett två timmars föredrag avfärdade föreläsaren alla teorier som ifrågasatte Jesus som historisk person.
Mannen som stod inför en knökfull aula i Uppsala var överrabbinen vid Stockholms mosaiska församling, Gottlieb Klein, min farfars far, tillika professor i religionshistoria.
Bilden av den judiske rabbinen som engagerat talar om Jesus inför en mestadels kristen teologisk publik säger en del om den tidens samtalsklimat. Gottlieb Kleins bästa vänner var Nathan Söderblom som sedermera blev ärkebiskop i Svenska kyrkan och Samuel Fries, kyrkoherden som grundade Religionshistoriska sällskapet 1906.
För dessa herrar stod ekumeniken och religionsdialogen högst på dagordningen. Dialogen grundade sig i en strävan efter fred och försoning. De bar på visionen om ”EN Gud och EN mänsklighet”.
”Lyckliggör och välsigna hela den mänskliga världen, så att alla de skiljemurar falla, hvilka söndra hjärtan och folk, så att det ena folket icke mera lyfter svärdet mot det andra, så att hatet och synden försvinna från jorden, och kärlek, Guds kärlek och människokärlek råda i människornas hjärtan, så att det ljuder från allas läppar: en Fader i himmelen, en mänsklighet på jorden! Amen”, avslutade min farfars far sin predikan i Stockholms synagoga 1908.
Är en religionsdialog fruktbar för trons roll i samhället? Leder en sammanblandning av tro och politik till hat och splittring? Är en utebliven religionsdialog en fara för den fredliga utvecklingen?
Så lyder några av de frågor som jag tillsammans med Mattias Gardell, innehavare av Nathan Söderbloms professur vid Uppsala universitet och Abdulkader Habib, studierektor på Kista folkhögskola ska samtala om på tisdag kväll.
Centerpartiets internationella stiftelse tillsammans med kristna socialdemokrater och Olof Palmes Internationella center anordnar en dialogkväll i Kista centrum där Sveriges första folkhögskola på muslimsk grund ligger.
Temat är högaktuellt. The Economist ägnar ett helt nummer åt ”de nya religionskrigen”.
Jag är skeptisk mot talet om religionskrig. De flesta krig handlar i grunden om materiella frågor såsom fattigdom, sociala spänningar, mark, vatten, mat och makt. Sen kan förstås religionen användas som argument och få människor att begå de mest avskyvärda handlingar.
President Georg W Bush motiverade kriget mot Irak med att Gud vill att amerikanerna ska rädda världen från ondskans makter i vilka Irak anses ingå.
Han använde också begreppet korståg. Den kristna högern har ett omvittnat stort inflytande över Bush-administrationen.
Efter valet 2004 samlades progressiva kristna, judiska och muslimska ledare i Washington och bildade ”Faith in public life” (www.faithinpubliclife.org). De ville skapa en motkraft till den kristna högern och bilda opinion mot kriget, för rättvisa och gemensam nytta.
Om religionsdialogen kan ge språk för försoning, ömsesidighet och respekt för ”den andre” är den i högsta grad nödvändig i vår tid.
Vi ses i Kista centrum (forumhuset) i morgon klockan 19.