Otrygghet blir Borgs bidrag
Budgetpromenaden över Riksbron i onsdags kan ha varit Anders Borgs sista. Om ett år skulle han kunna vara statsminister, eller på väg ut i konsultbranschen.
I så fall slutar det som det började. Trots alla turer kring höjningen av brytpunkten handlar budgeten för 2014 om jobbskatteavdraget. Precis som budgeten för 2007.
Det har redan sagts att det femte jobbskatteavdraget är en bortre parentes för de nya Moderaterna. Anders Borg har sänkt skatten mer än Bo Lundgren drömde om.
Naturligtvis förändrar det samhället. Människor funderar på hur de själva ska kunna betala, också för sådant som vi egentligen borde ta ansvar för tillsammans.
Förfallet i skolan är bara ett exempel.
Men Borgs systemskifte går faktiskt längre. Nästan i förbifarten håller han på att rycka upp en hörnpelare i den svenska välfärdsmodellen. Jobbskatteavdraget urholkar nämligen tanken att människor under en omställningsperiod ska kunna leva nästan samma liv som tidigare.
På politiskt fikonspråk brukar det kallas inkomstbortfallsprincipen, och när man tänker närmare efter är det en häpnadsväckande modern idé.
Flexibilitet och förändring har varit de senaste årtiondenas religion. Konsulter och föreläsare uttalade orden, och skickade rejäla räkningar. Företagsledare och fack har förkunnat dem och Lars Lejonborg har skrivit en liten bok om hur förändringens ljus kommit till honom på resor till fjärran länder.
Vi har fått lära oss att allt är statt i förvandling, och att vi gör bäst i att hänga med.
Skrapar vi lite på ytan har det där pratet nog en verklig betydelse. Fråga någon av de arbetare som förlorade jobbet när Saab i Trollhättan fick lägga ner, eller någon av de hemvårdsassistenter i Stockholms förortskommuner som tvingas ta av sin lediga tid för att sköta om de gamla därför att upphandlingarna pressat priset till det orimliga.
Människor betalar dyrt för systemets flexibilitet, men det har i alla fall funnits en trygghet. När omvandlingen skapar arbetslöshet eller sjukdom har privatekonomin inte genast varit hotad. Det gynnar inte bara den som förlorar jobbet, utan kanske framför allt alla som kan gå till sin arbetsplats utan att ängsligt titta efter tecken på kommande förändringar.
Det är den tryggheten jobbskatteavdraget urholkar. Sverige är inte bara det enda land där pensionärer betalar högre skatt än den som jobbar. Vi måste dessutom vara det enda ställe på jorden där det är skatt på att vara sjuk, arbetslös eller föräldraledig.
Det gör alla förändringar svårare, och alla människor räddare.
Det blir Anders Borgs bidrag till den svenska samhällsmodellen, vad han än gör om ett år.