Folket borde tåga mot Riksbanken
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-06-01
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
”Det är alltid oerhört mycket bättre att folk jobbar och producerar om också i lågproduktiva jobb och till låg lön än att de är bidragsförsörjda. Bättre för samhällsekonomin, för den offentliga ekonomin och för individerna.”
Ingemar Hansson, Konjunkturinstitutets, KI:s, chef är bestämd på den punkten när vi träffas för att tala om ekonomernas nya
mantra: ”Fler arbetade timmar, annars klarar vi inte välfärden.”
KI var bland de första att lyfta fram problemet. Hög tillväxt, snabb produktivitetsökning, strålande bytesbalans räcker inte för att klara välfärden. Det behövs fler arbetade timmar och större skatteinkomster om välfärden ska kunna värnas.
Ekonomerna brukar kräva strukturreformer, sänkta skatter, ökad lönespridning som bot på problemet. Få säger som det är, att efterfrågan är för låg, att Riksbankens penningpolitik varit för stram, räntorna för höga.
I tio år, sedan 1995, har inflationen, KPI, varit i genomsnitt 1,5 procent. Det är en halv procent för lågt i förhållande till Riksbankens mål på 2 procent. Det betyder att Riksbanken stramat åt för mycket – i tio år! Vi har fått lägre tillväxt, färre jobb och fler arbetslösa än vad som varit möjligt och önskvärt.
Ett par hundra tusen arbetslösa borde tåga till Riksbanken och protestera. Kräva sin rätt – arbete. De skulle kunna störta regeringar och skapa både kaos och välstånd om de vore välorganiserade. Totalt är de över en miljon, unga och äldre, arbetslösa, invandrare, funktionshindrade, långtidssjukskrivna, studerande och deltidsarbetslösa.
Inte bara full sysselsättning utan också ”allas rätt till arbete” var målet för Olof Palmes socialdemokrati på 1970-talet. Då var arbetslösheten runt 2 procent, nästan alla hade jobb.
Nu når regeringen inte sina mål på 4 procents öppen arbetslöshet och 80 procent sysselsatta. Inte i år, inte nästa år och inte ens valåret 2006. I stället ökar arbetslösheten månad för månad. Då går kommunerna back, med 10 miljarder i år och måste skära ner personal. Välfärden knakar i fogarna. I en lågkonjunktur när den offentliga sektorn skulle behöva balansera nergången i den privata, måste i stället ännu fler sägas upp. Det är ett systemfel i finanspolitiken.
Hur ska vi då ratta ekonomin för att få fler i arbete? En och en halv procent fler får nog jobb när konjunkturen och tillväxten tar fart. Men det behövs nästan 500 000 fler som jobbar.
– Då måste vi i största möjliga mån ta i anspråk också alla de personer som av olika skäl är lågpresterande. Vi ska inte konservera lågproduktiva jobb, stoppa strukturomvandlingen, till exempel rädda jobben just i Västervik.
– I stället ska vi fokusera på individerna, säger Ingemar Hansson och fortsätter:
– Ska staten subventionera sysselsättning bör det ske genom att individer med en svag ställning får stöd att ta sig över trösklarna till arbetsmarknaden. Anställningsstödet där
staten en tid betalar en stor del av lönen är effektivt. Man kan fundera på skatterna också, höga grundavdrag vid låga arbetsinkomster som i till exempel USA och Storbritannien. Det innebär problem med gränsdragningar och marginaleffekter men det är kanske värt att betala det priset för vad vi vinner, resonerar Ingemar Hansson.
KI-chefen är inte vem som helst. Han har tjänat sex finansministrar från Kjell-Olof Feldt till Anne Wibble och Bosse Ringholm.
– Göran Persson som ju inte är ekonom var den kraftfullaste, minns han.
Nu funderar Hansson och hans KI på hur en finanspolitik skulle se ut som bättre än dagens kan stabilisera hög- och lågkonjunkturer, givet Riksbankens mål om 2 procents inflation och rörlig växelkurs.
Vi har ännu inte något uppdrag av finansdepartementet, det är bara förberedande
diskussioner, betonar han. Han vill inte formulera det som en politik för fler jobb men förnekar inte att tanken är att utveckla en finanspolitisk strategi som kan ge en mer stabil sysselsättning i både låg- och högkonjunktur.
Normpolitiken är Ingemar Hansson inte mogen att överge.
– Men vi måste få mer långsiktighet i den ekonomiska politiken. Det går inte som politikerna gör nu, att i förväg inteckna hela utrymmet i statsbudgeten upp till utgiftstaket, säger en luttrad före detta avdelningschef i finansdepartementet.
Det ska bli spännande att se hans nya finanspolitik.