Det är alltid någon annan som drabbas
Han är cirka 35. En välklädd man i slips och kostym.
När han kommer fram till spärren i tunnelbanan slänger han upp ena benet och utlöser öppningsmekanismen. Helt ogenerat tar han sig igenom spärren utan att betala.
En plankare.
En förebild för de unga som lär sig att man inte behöver betala för att åka i Stockholms tunnelbana. Det är bara att slänga upp benet och rycka till. Är man tillräckligt ung och vig hoppar man helt enkelt över spärren.
De nya glasdörrarna är nästan lika lätta att forcera.
Nonchalansen mot den gemensamt ägda kollektivtrafiken är densamma. Plankarna tänker på att det är någon annan som drabbas, som får betala.
Jag vill åka, alltså forcerar jag alla spärrar.
Jag har tråkigt, alltså kastar jag några stenar eller eldar upp en port.
Den här krönikan handlar om spärrarna som försvann.
I år har 1 000 busschaufförer anmält att saker kastats mot deras bussar, stod det i DN. Antalet inställda turer ökar. På Kommunal ser man allvarligt på att busschaufförernas arbetsdag fyllts av hot och våld. Huvudskyddsombudet Peter Björklund berättar om de attityder han möter i arbetet.
–?En del kommer på bussen och har ingen biljett. De blir förbannade om vi inte låter dem åka med.
En spärrvakt berättar hur han bara släpper förbi folk utan biljett.
–?Jag säger ingenting. Jag skiter i dem.
Så flyttas gränserna för vad som kan tolereras längre bort. Även för dem som borde vara förebilder, som den tjuvåkande kostymkillen.
Regeringen slår tillbaka med stor kraft. Kristdemokraten och stjärnadvokaten Peter Althin vill helt enkelt privatisera kampen mot brottslighet. Han kallar det civilkurage, men den som tror att enbart mod kan få ordning på Stockholms tunnelbana har aldrig åkt hem en sen kväll.
Lag och ordning, säger statsminister Fredrik Reinfeldt i sitt jultal. För säkerhets skull håller han det i mondäna World Trade Center i Stockholm.
619 kilometer från brändernas Rosengård i Malmö.
Fredrik Reinfeldt vill ta till lag och ordning när alla spärrar redan rivits ner. När respekten för det gemensamma försvunnit med bildandet av bostadsrättsföreningar skyddade av privata vaktbolag.
De som då drabbas är någon annan. De som bor i de gemensamt ägda husen som förfaller. De vanliga invånarna i Rosengård. Busschaufförerna som får stenen i rutan. Brandmännen som attackeras när de ska rädda liv.
Respekten för vårt gemensamma samhälle är borta. Spärrarna har rivits.