Imperiet växer

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Våldspolitiken kan förvandla folk i än fler grannstater till fiender

helskärm

27 augusti 2008. Dramaturgin var sovjetisk. I måndags beslutade ryska parlamentet, enhälligt och jublande, att godkänna det lilla Sydossetiens och Abchaziens självständighet. President Medvedev bekräftade i går. Inom kort kommer de båda självutnämnda staterna säkert att bli delar av Ryssland. Därmed har den politiska geografin ritats om med våld. De kortvariga augustidagarnas krig i Kaukasus bär detta avgörande budskap: en stormakt invaderar militärt en liten, om en bräcklig, demokrati och slår sönder självständigheten.

Det kallas för imperialism och måste i vilken skepnad den än uppträder fördömas.

Tiotusentals på flykt

Kriget lämnar välkända, djupa sår efter sig. Flera tiotusentals människor drivna på flykt, många av dem, exempelvis georgier från Sydossetien, kan inte återvända. De dödas antal räknas i tusental. Bostäder, hus, sjukhus är sönderbombade. Omvärlden måste genom humanitärt stöd bidra till återuppbyggnad och människovärdigt liv.

Politiker från väst och från Georgiens grannstater fördömer moraliskt det ryska angreppet men indignationen riskerar kollidera med realpolitiken. Olika sanktioner mot Ryssland prövas: ut ur G 8, stopp för medlemskap i WTO och så bojkott av OS. Den ryska statsledningen avfärdar hoten lika arrogant som den nonchalerar det fredsavtal som den nyligen undertecknade.

Ny rysk hegemoni

Härskaren Putin gör en första avgörande kalkyl: den geostrategiska. Han vill återupprätta den makt som smulades sönder när imperiet föll och Jeltsin senare sålde ut resterna. För den skull behövs ny rysk hegemoni, nu i Kaukasus, senare, och i värsta fall, i de områden som uppfattas ingå som delar i en västlig inringningspolitik av Ryssland: Ukraina kan vara ett exempel, Moldavien ett annat. Expansionismen laddas med rysk nationalism; de rysktalande minoriteterna ska skyddas, om så behövs med militära medel.

Ryssland fick sig tilldelat en oemotståndlig förevändning för krig när den utrikespolitiske ignoranten och nationalisten Michail Saakasjvili lät Georgien brutalt attackera Sydossetien. Västliga ledare, också de som varnade för georgisk äventyrspolitik, bär fram sin vördnad till Saakasjvili.

Putin är mindre upptagen av sådan sentimentalitet än av realpolitik. Han vet att gasen från Ryssland och Iran förser Europa med en tredjedel av dess behov och att begärlig olja finns i områdena vid Kaspiska havet. Västvärldens Afghanistankrig kan inte föras utan att Ryssland garanterar gränstransporter av vapen, mat och vatten. Irans kärnvapenpotential kan bara hejdas med ryskt bistånd.

Ryssland hotas av sönderfall

Rysk rå maktpolitik har andra begränsningar. Finansvärldens svalnade intresse för Ryssland är säkerligen temporärt. Däremot kan stormakten själv hotas av separatism och sönderfall. Tjetjenienkriget är det blodiga exemplet. Fortsatt expansiv våldspolitik kan förvandla folken i än fler grannstater till fiender. Den sovjetiska erfarenheten borde inte vara främmande för Putin.

OS