För MP-väljaren har allt gått fort

Vilka väljare är det man vill ha?

Miljöpartiets språkrör Åsa Romson och Gustav Fridolin.

Vad snabbt det går. Det är den tanken som slår mig när jag läser Maggie Strömbergs nyutgivna bok ”Vi blev som dom andra – Miljöpartiets väg till makten”. Nej, Miljöpartiets resa från upproriska skägg till relativt välskräddade ministrar har inte gått osedvanligt snabbt. Från partiets bildande till att man fick sina första statsråd tog det 33 år. För socialdemokraterna tog motsvarande 28 år.

Nej, det är något annat.

Valrörelsen 2010 är den första valrörelse jag verkligen minns att jag följde i detalj. Kanske har det att göra med sociala medier. Plötsligt gick det ju att följa kampen om makten på ett helt annat sätt, man behövde inte vänta på att Aktuellt skulle summera. Och jag minns Miljöpartiet. Där och då var de gröna det hetaste som fanns. Liberala opinionsbildare älskade dem – Maria Wetterstrand var ju emot övervakning och för individualism. Frihetliga vänsterpersoner älskade dem – de pratade ju normkritik och flyktingars rättigheter på allvar.

Miljöpartiet hade dessutom något annat: väljarna alla ville ha. Inför valet 2010 deklarerade Centerpartiet att deras strategi var att

vinna ”modernister”  i Stockholm som tjänar över 40 000 i månaden. Samtidigt hörde jag en redaktör på Dala-Demokraten uttrycka sitt missnöje över att Socialdemokraternas riksorganisation helt avstod från att annonsera i landsortspressen. Arbetarklassen, kärnväljarna, behövde man inte prata med. Genom tv och Stockholmstidningar skulle man nå intressanta väljare. Men allas favoritväljare – den unga, urbana, trendiga, flyktiga, välutbildade, hipstern säger vi lite slappt i dag – ville bara ha Miljöpartiet. De rödgröna förlorade men MP firade stort på valnatten ändå. De gjorde ju ett rekordval, 7,3 procent.

I dag har ytterligare ett riksdagsval passerat och nu vill ingen ha en hipster. Ett annat relativt ungt parti har gjort succé och deras väljare är mer spännande. Plötsligt låtsas vi att vi pratar klass, men det är SD-väljarnas livsstilsval och identitet partiorganisationerna förhåller sig till. Inte deras position i arbetslivet.

Och samtidigt, de som en gång var allas eftertraktade marginalväljare är nu verklighetsfrämmande idealister. Stämning och språk har förändrats, men de gröna sitter i regeringen och stöttas av cirka 5 procent av väljarna. Det protestparti Per Gahrton grundade för 35 år sedan har blivit något annat. Då, i första utkastet till partiprogram var Miljöpartiet emot att Sverige fått en ”centraliserad, toppstyrd yrkespolitik med heltidsanställda ’livstidspolitiker’ som tappat fotfästet i verkligheten”.

De allra första medlemmarna tyckte att ”vår mentalitet” – med folkets apati och passivisering – var tidens stora samhällsproblem.

Landet har förändrats, men lite ytligt påminner det där om hur mer renläriga sverigedemokrater – plus rasism då – fortfarande kan låta.

Ja, vad snabbt det går.

Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.

Följ ämnen i artikeln