Grymma dokusåpor inte bara i tv

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

”Tjejterror” läser jag i Aftonbladet och undrar instinktivt vad talibanismen nu begått för vidriga övergrepp mot de afghanska kvinnorna.

Men det handlar om svenska kvinnor. De i Expedition Robinson, vår mest populära dokusåpa som ses av över två miljoner varje vecka. Om tjejerna som slutit en pakt om att systematiskt rösta bort killarna för att det i finalen bara skulle finnas tjejer kvar.

Det var ju schyst; positiv tjejkvotering. Vad som sedan beskrivs är en torftig historia om tjejer som gjort upp men där en spräcker sammanhållningen. Precis som i småskolan. Bara så mycket trivialare. Men medialt. Kvinna mot kvinna.

Tjejterror?

Vi borde vara mer aktsamma om orden.

Är dokusåporna i vår medialiserade tid verkligare än verkligheten? Finns världen bara om den visas på tv? Blir kriget verkligt först när det projiceras av tv-kameran? Finns jag bara om jag syns i rutan?

Att bli programledare i tv, såpa-aktör, kändis, veckotidningsobjekt är den stora trenden bland dagens unga. Eller är det bara den gamla amerikanska drömmen om att vem som helst kan lyckas som tv definierar?

Av en färsk studie av dokusåporna ”Dokusåpor – en ’verklighet’ i sig?” framgår att de bygger på mobbning, skitprat, sex, verbalt våld och psykisk utfrysning. Och – vill jag tillägga – djurplågeri.

Jag tycker sånt är undermålig underhållning. Som teater är dokusåporna direkt dåliga. Replikerna är platta. Händelseförloppet förutsägbart. De är inte på lek, de har inget med tävling, lika villkor, prestation och fair play att göra. De exploaterar människors behov av självbespegling och narcissism. Poängen är att kränka deltagarna, visa upp deras svagheter, dåliga sidor och sammanbrott. Titthålsunderhållning är tittarnas behållning. Sedan ska deltagarna stiga ut i den vanliga vardagen i Hjo, Göteborg och Bastuträsk och möta den grå, verkliga verkligheten. Många har bekänt att priset blivit högt.

Kanske är det folkförakt – men jag tycker dokusåporna är lika ospännande, osmakliga och grymma som när man valde brännbollslag i skolan.

En annan cynisk självbespegling läste jag i Expressen härförleden, en krönika om ”Prinsessan Malin” av Linna Johansson. Den handlade om ridsportens affischnamn nummer ett, Malin Baryard, aktuell i Globens världscuptävlingar i Stockholm just nu. Johansson ondgjorde sig över att Baryard brukar le, har uppträtt i raffset till häst och blivit sponsrad av H&M.

”Prinsessan är urtrist”, förklarar redaktör Johansson. ”Hon poserar i Elle uppsminkad och uppklädd... Ingen svett, smuts eller slit... Kanske är hästhoppningen för henne bara en mysig låtsastillvaro.”

Linna Johansson kränker Malin Baryard och beskriver hennes liv som en dokusåpa bara för att själv lysa som radikalfeminist. Ung tjej mot ung tjej – så radikalt!

I går kväll vann Malin Baryard när hon tävlade mot världseliten i hästhoppning. På riktigt. En blond, späd svensk tjej som likt de flesta tjejer började rida på vanlig ridskola. Hon är inte född med guldsked i munnen. Bara med stor talang. En reko tjej som ställer upp inte bara i tv och flotta tidskrifter utan lika ofta för att demonstrera mot plågsamma hästtransporter, dela ut pris till stalltjejer och tala för rökfria ridskolor.

Som 26-åring har hon tävlat i SM, EM, VM, World Cup och OS med betydande framgångar i strid med världens främsta och bäst finansierade ryttare. Och ibland slagit dem alla.

Tror någon att det gått utan hårt slit, mycket skitjobb – och bra sponsring?

För att få vara med i tv måste ridsport se ut som ett lättsamt överklassgöra. Mer vackert än svårt, skrev Linna Johansson.

Tja, fler tittar på ridsport än gyttjebrottning! Och sponsring är för svenska tjejer och killar som vill tävla en nödvändighet. Utan den återvisas ridsporten till en klassfråga. Sverige har byggt upp världens förnämsta och bredaste ridskoleverksamhet, nåbar för vanliga tjejer och killar med normala plånböcker. Ur den har dagens bredd och höga klass på våra tävlingsryttare vuxit fram.

Linna Johansson har nog svettats mindre i sin mediala karriär än Malin Baryard som nått toppen – i verkligheten.

Lena Askling