Kartan visar ett delat Sverige
Förtoendeklyftan i det svenska samhället kan nu beskrivas med knivskarp exakthet. Den fångas i siffrorna 56,1–41,8, resultatet i söndagens folkomröstning.
Fyra partiledare, näringslivets tyngsta företrädare och de största tidningarna har alla talat för att Sverige skulle byta valuta. En orolig omvärld av Europapolitiker, EU-byråkrater och marknadsaktörer hoppades att svenskarna i sista stund skulle välja den gemensamma valutan framför ”utanförskapet”.
Nej-sidans jordskredsseger vände upp och ner på tillvaron för många som till slut brukar få som de vill.
Framför allt innebar valresultatet en allvarlig varningssignal för arbetarrörelsens ledare. Socialdemokratiska politiker och fackliga ledare har sitt mandat för att ge röst åt de många som annars riskerar att köras över av samhällets utveckling. Men också för att övertyga om framtidens möjligheter. I frågan om euron har det misslyckats, totalt.
Kartan som visar valresultaten kommun för kommun talar sitt tydliga språk. I topp bland ja-röstarna hittar vi Danderyd, Lidingö och Vellinge.
Nej-listan toppas av Strömsund, Ragunda och Vilhelmina. Men motståndarna till euron dominerar i nästan hela landet. I princip är det bara runt Stockholm och i västra Skåne som en majoritet vill ha den nya valutan.
”Tillväxtregionerna röstar ja”, suckade den förre moderatledaren Ulf Adelsohn i tv:s valvaka med Stockholmsmoderaternas vanliga förakt för Sverige utanför länsgränsen. Det lät lite som en papegoja från partiets senaste valrörelse.
Lyckligtvis har Adelsohn fel. Sverige växer, också långt utanför de små enklaver där en majoritet valde att rösta ja i söndags. I Gnosjö röstade 59,2 procent av väljarna mot euron, åtskilliga småföretagare kan man anta. Kanske har de en gång röstat på Adelsohn?
Ändå avslöjar redan kartbilden hur Sverige har blivit ett land där åsikter formas av avståndet till makten. Det finns ett geografiskt avstånd, men ännu mer ett av upplevd distans.
I socialdemokratins gamla kärnområde, det Sverige där tanken om folkhemmet en gång fick sin konkreta form, röstade man nej. I industriorter som Arvika, Bengtsfors och Smedjebacken fick nej-sidan över 70 procent av rösterna.
LO-medlemmar, en majoritet av kvinnorna och unga väljare. Så ser verkligheten ut bakom nej-sidans 56 procent.
Men varken Göran Persson eller Göran Johnsson har lyckats övertyga om att det europeiska samarbetet tryggar välfärden eller reallönerna.
Söndagens valresultat är ett besked till ledningen i den svenska arbetarrörelsen. Förtroendet sviktar. Många ser partiledning och fackföreningstoppar som en del av ett etablissemang som kommer allt längre från vardagens villkor. Ännu är Europasamarbetet inget som rör vardagen.
Det behöver dock inte vara för sent. I riksdagsvalet för bara ett år sedan samlades väljarna kring mitten. Gårdagens folkomröstningsresultat kan ju faktiskt också uppfattas som en uppslutning kring de svenska makthavarna, i alla fall i förhållande till de europeiska.