Argumenten urholkas av Borgs klåfingrighet
Lite snopet måste det ändå ha känts för Fredrik Reinfeldt att tvingas inleda nästa års valrörelse med att lova att inte sänka skatten. Skattekverulans är trots allt det politiska livets mening för moderater, gamla eller nya.
Själv minns jag hur jag för drygt åtta år sedan hörde Reinfeldt sommartala och försäkra att Moderaterna alltid skulle vara det parti som ville sänka skatten mest.
På den tiden sommartalade moderatledaren inför partiets kärnväljare i Vaxholm, och talet om det nya arbetarpartiet hade skapat en viss oro i leden.
Reinfeldt har hållit sitt ord och sänkt skatter så ofta han kunnat.
Och nu detta märkliga löfte.
Det är förstås valtaktik, och ett effektivt motdrag mot Socialdemokraternas vankelmodiga syn på välfärdens finansiering.
Men finns det något annat land än Sverige där det kan vara ett vallöfte att inte sänka skatten?
Förmodligen inte, och i hemlighet betraktar Fredrik Reinfeldt nog människors vilja att betala skatt som beviset på hur djupt det socialdemokratiska välfärdsprojektet grävt sig in i människors själar. Och delvis har han kanske rätt.
Människor gillar välfärdsstaten, eftersom de sett den fungera.
Men frågan är om inte Fredrik Reinfeldt och – kanske i ännu högre grad – Anders Borg också bidragit till att urholka sina egna argument.
Det viktigaste har ju nämligen alltid varit att människor själva ska bestämma över sina pengar. En smula ihåligt, men självbestämmande har ändå sin lockelse.
Problemet är att Anders Borg inte har visat någon större vilja att låta oss bestämma. Tvärt om har han nog varit de senaste decenniernas klåfingrigaste politiker. En karikatyr på gamla tiders sociala ingenjörer.
Borg har bestämt att skattesänkningarna ska gå till klippning av häcken, men inte till att beskära ett träd. Och den som inte har någon trädgård får ingen skattesänkning alls.
Städhjälp och läxhjälp ger avdrag, men bara till dem som har råd och väljer just det sättet att använda sina pengar.
Kroggäster får skatterabatt, men inte den som kokar sina makaroner själv.
Och den som går i pension eller blir sjuk straffbeskattas.
Så där skulle jag kunna fortsätta. Ingen del av det mänskliga livet är för litet för att Anders Borg ska lägga sig i och ge signaler om rätt och fel.
Incitament, skulle han säga själv.
Frågan är bara, vart tog tanken på att människor själva skulle bestämma vägen?
Och om Borg ändå tänker bestämma hur vi får använda våra pengar måste ju till och med en och annan moderat kärnväljare fråga sig om det inte vore bättre med politiker som prioriterar skola och vård framför krogbesök eller välansade trädgårdsbuskar?