Vanmakten är inte så vacker
Härom veckan meddelade Ludvikas kommunalråd, socialdemokraten Maria Strömkvist, att hon inte vill fortsätta efter nästa år.
Efter sju år som kommunalråd och 16 i kommunens ledning vill hon göra något nytt, och hoppas på en plats i riksdagen.
I lokaltidningarna fick oppositionen recensera kommunalrådets insats. Det blev lite magsurt. Strömkvists motståndare hade svårt att hitta något gott att säga om kommunens ledning.
Ändå spekulerade alla om vilken socialdemokrat som skulle efterträda Strömkvist efter valet. Inte en enda av Ludvikas oppositionspolitiker tycks kunna föreställa sig ett annat styre, eller att de själva skulle vara något annat än oppositionspolitiker.
Visst, Ludvika ligger i det röda Bergslagen, och kommunen har styrts av socialdemokrater så länge någon kan minnas.
Men visst är det ynkligt med en opposition som inte tror sig om att kunna ta över, och jag undrar om inte den bristande politiska självkänslan kan ha ett samband med oförmågan att se något gott i det den nuvarande politiska ledningen har åstadkommit i kommunen?
Ett demokratiskt dilemma, i mycket liten skala.
Vi talar om att makt korrumperar, och det gör den alldeles uppenbart. Men frågan är om inte bristen på makt, eller i alla fall ansvar, också kan korrumpera?
Den som ständigt befinner sig i opposition behöver ju aldrig svara för de samlade effekterna av sina förslag, eller söka en kompromiss för att hitta en lösning som faktiskt kan genomföras i verkligheten. Och man behöver verkligen inte se några goda sidor hos sina politiska motståndare.
Att kritisera utan att ta ansvar blir den vanmäktiges privilegium. Och i världen i dag är det väldigt många som på goda grunder känner vanmakt. Resultatet är inte alltid så vackert.
”De hunsades revansch” kallade journalisten Bim Clinell sin bok om den franska Nationella Fronten från början av 2000-talet. Då chockade Le Pens framgångar Europa. I förra veckan tog Fremskrittspartiets Siv Jensen plats som finansminister i den norska regeringen.
Högerpopulistiska proteströrelser är nu en etablerad och växande del av den politiska scenen i många europeiska länder. Också i Sverige.
I USA tvingade ultrahögern i veckan landet, och världen, till gränsen av ekonomisk härdsmälta. Amerikansk politik har blivit en karikatyr på demokrati.
Reaktioner på växande vanmakt efter spekulationskapitalismens haveri? Antagligen. Men framför allt ett hot mot ett politiskt system som till sist handlar om att värdera sin motståndare som man själv vill bli värderad.
I en demokrati kan det trots allt hända att ledning och opposition får byta plats.