”Våga prata om sex och död”

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Joakim Berlin – om att leva som hivpositiv, vården och framtiden

I?dag: Joakim Jakobsson möter Joakim Berlin – vice ordförande för organisationen Hiv-Sverige.

20 juli 2008. Joakim Berlin var 18 år när han fick beskedet att han var hivpositiv.

–?Vi var några klasskompisar som gick till blodcentralen för att bli blodgivare. Några veckor senare fick jag besked att något var fel och blev kallad tillbaka, när jag kom dit fick jag reda på att jag var hivpositiv.

Joakim hade smittats av sin alla första kille.

–?I början var allt nattsvart och jag trodde att jag skulle dö. Men jag hade tur, min familj och de flesta av mina vänner stannade kvar trots att jag berättade för dem.

I dag är Joakim 35 år, utbildad samhällskunskapslärare, gift sedan åtta år och vice ordförande för organisationen Hiv-Sverige.

När Joakim smittades i början av 1990-talet var hiv ständigt närvarande i samhällsdebatten. Men i takt med att nysmittan minskade och nya bromsmediciner lanserades förändrades det. Sverige lämnade hiv-paniken bakom sig, men det betydde också att den befogade rädslan för att smittas minskade. I dag visar attitydundersökningar att unga blir allt mindre negativt inställda till hivpositiva, men samtidigt är man sällan orolig för att själv bli smittad.

–?När jag träffar personer som nyligen blivit smittade är det vanligt med bortförklaringar. Man är ofta väldigt arg på den personen som smittade en, men ser inte att man själv var delaktig när man hade oskyddat sex, säger Joakim Berlin.

Dramatisk ökning

2007 skedde en dramatisk ökning av antalet personer som smittades med hiv i Sverige. Under många år smittades ungefär hundra personer årligen, förra året ökade antalet nysmittade med 70 procent.

Ökningen skedde främst bland homosexuella män, men också bland intravenösa missbrukare och heterosexuella. Fler män smittades under 2007 än under de år på 1980-talet då hiv-paniken var som värst. Ändå fick de dramatiska siffrorna relativt lite uppmärksamhet av media och av politiker.

När Smittskyddsinstitutet i veckan presenterade hiv-statistiken för första halvåret 2008 ser den kraftiga ökningen ut att ha avstannat. Betyder det att vi kan andas ut nu?

–?Nej, bryter man ner statistiken så ser det inte speciellt lugnande ut. Bland heterosexuella hade siffrorna inte gått ner alls, säger Joakim Berlin.

Den förra socialdemokratiska regeringen lät under lång tid anslagen urholkas till de myndigheter och organisationer som arbetar med att informera om hiv. När folkhälsominister Maria Larsson (kd) i våras presenterade regeringens folkhälsoproposition avsatte hon inte heller en krona extra för att förebygga spridningen av hiv. Statens anslag på 145 miljoner kronor ligger fast sedan flera år tillbaka, trots det nationella målet att halvera förekomsten av hiv/aids till 2016.

Vardag med bromsmediciner

Joakim Berlin var del av en delegation med hivpositiva som fick träffa Maria Larsson tidigare i år.

– Hon förstod den utsatthet som hivpositiva lever med, men jag fick inte veta vad hon ville själv. Hon pratade om kampanjer, men vem ska betala dem? Mitt intryck är att hon förstår problemet men inte orkar kämpa för att få pengar från Anders Borg.

I dag lever omkring 4?500 personer i Sverige med hiv. Joakim Berlin beskriver en vardag som påverkas av bromsmediciner och omgivningens fördomar. Joakim menar att det inte är ovanligt att hivpositiva särbehandlas.

– Man får inte det jobb man vill ha eller så vill arbetskamraterna plötsligt att man ska gå på en egen toalett. Följden blir att man berättar för väldigt få. Att ha hiv är så stigmatiserande, folk har så många uppfattningar om hur man får det och vem som får det. Ska man prata om hiv måste man prata om sex och döden, och det gör vi inte i Sverige.

Hur ser du själv på framtiden?

–?Det går i vågor. Jag ser med tillförsikt på framtiden och tror att det ska gå bra. Men sen har jag perioder när jag blir sämre, som i våras då jag hamnade på sjukhus. Jag hoppas och tror att jag kan leva det liv jag vill, men jag har inget mål att bli 90 år gammal. Jag försöker att fokusera mer på innehållet i livet.