Den stora faran är likgiltigheten
Elda under din vrede med maktens nyheter
Dämpa inte din smärta över livet som stjäls ifrån oss
Trösta inte din sorg över världen som våldtas inför våra ögon
Elda under din vrede
Ingrid Sjöstrands dikt känns mer aktuell än någonsin. Den senaste tidens folkliga vrede som vällt upp mot direktörers bonusar och pensionsvillkor har skakat om både Svenskt Näringsliv och arbetarrörelsen. LO-ledningens inblandning i AMF-skandalen har allvarligt skadat förtroendet för den senare. Ändå är det just fackföreningsrörelsen som många hoppas på i tider av kris, vilket förbundens ökande medlemstillströmning vittnar om.
1 maj närmar sig och fokus ligger åtminstone medialt på om det kommer att tåga några sympatisörer under fackets och socialdemokratins fanor i år eller om folk väljer att stanna hemma. Eventuella kritiska plakat eller bu-rop kommer att räknas i analysen av hur det är ställt med förtroendet.
Som om protester skulle vara det stora problemet. Hellre att folk är fly förbannade än likgiltiga över det som sker. Det värsta vore om socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen börjar huka och sluta sig inåt. Förtroende byggs genom att ta debatten. Arbetarrörelsens historiska styrka har varit just förmågan att kanalisera människors vrede och vända protesten till en vilja att förändra.
Den stora faran är likgiltigheten. Faktum är att bortsett från bonusdebatten har det inte hettat till i så många andra frågor på senare tid. Var finns upprördheten över försämringarna i skyddsnäten, över att hundratusentals människor står utanför a-kassan och att antalet socialbidragstagare ökar?
Aftonbladets Jessica Ritzén har med sin fattigblogg blivit en kanal för det utanförskap som alliansregeringen gick till val på att undanröja. I flera veckor har tusentals människor vittnat om utsattheten. Här finns de utförsäkrade, pensionärerna, studenterna, de arbetslösa och ungdomarna.
God journalistik förmår ge röst åt dem som inte annars har en röst i samhällsdebatten. Det är också själva idén med svensk folkrörelsedemokrati. Det sviktande förtroendet för socialdemokratin handlar om att människor inte upplever att partiet har ett politiskt svar på dagens verklighet. Den socialdemokratiska berättelsen måste bli tydlig och gestalta hoppet om att ett alternativ är möjligt.
Protester och vrede behövs. Jobben försvinner. Arbetslösheten stiger till rekordsiffror. I mars låg den på över åtta procent. Nästan en halv miljon människor står utanför arbetsmarknaden. Krisen för svensk bilunderstri riskerar att slå ut större delen av Västsverige.
Krisen drabbar nu också kommuner och landsting. Den borgerliga regeringens skattesänkarpolitik tillsammans med sviktande skatteunderlag i kommunerna gör att den offentliga sektorn står inför stora nedbemanningar. Vård-, omsorgs- och skolpersonal får sparken. Välfärden försämras.
Moderaternas nya tuffa Sverige håller på att dras isär i ökande klyftor mellan dem som har och dem som inte har, mellan dem som är med och dem som står utanför, mellan dem som känner tillförsikt inför framtiden och dem som räds den.
Det borde våras för vänsterpolitiken. Förhoppningsvis blir 1 maj ett avstamp för arbetarrörelsen att tydligt formulera sin kritik av rådande politik och sin vision om ett annat samhälle.
Det finns all anledning att elda under sin vrede.